Sanning befriar

I morse när jag cyklade hem från hotellet där jag jobbar natt, kände jag mig obeskrivligt lycklig och tacksam över att jag lever, jag andas, jag finns till. Solen värmde mig, och det var så rogivande att se på allt det gröna, känna doften av alla blommorna. Människorna som jag mötte och vinden jag kände när jag cyklade vägen fram. Tänk om det alltid kunde kännas så här! Dock finns det något som bekymrar mig. Därför vill jag lätta mitt hjärta! 

"Svart eller vitt eller rosa eller rött,

färger jag förstår mig på,

men den där gråa sörjan i mitten,

får mig att illa må."

Kanske beror det på min stigande ålder, att erfarenheter tvingar mig att inse att det finns en gråskala, någonting mitt emellan. Varken plus eller minus, utan ett likgiltigt lika med. Där fel blir rätt och rätt blir fel. Det slår mig i skrivandets stund att idag skräddarsys Moralen för att passa individen. Inte som förut, då Moral var något som upprätthöll individen och dess samspel och ordning med andra individer. Äkthet och sanning, samvete och förståelse för andra, blir alltmer sällsynt, eller hur? Dina prioriteringar är inte mina prioriteringar, I don't care about anyone, but myself. Denna själviska tidsanda. Den skrämmer mig!


Många människor är så ytliga idag.... de säger en sak men gör en helt annan. Jag vill inte vara sådan! Jag hoppas och ber att jag inte är och aldrig blir sådan. Är jag världens bästa person som aldrig begår ett enda misstag? Svaret är stort NEJ. Vem vet  hur många medmänniskor jag sårar eller behandlar fel som jag inte ens tänker på? Man kanske inte ska säga sanningen alltid. Man kanske ska låta någon göra precis hur som helst och bara låta det ske mitt framför ögonen. Men det är inte rätt tycker jag. Jag vill ha vänner som säger mig sanningen. I kärlek! Kanske jag borde lära mig att baka in mina ord i mera fina paket innan jag levererar, för att inte såra. I så fall skulle detta inlägg bakas in i rosa silkespapper med guldsnören. För det är så viktigt för mig. Att inte såra Dig.

"Är det så att du lagt mig
 på din hylla längst ner

och inte dammar där mer?"

Kanske Du så säkert tror att jag alltid kommer att finns där, så jag blivit som en avlagd gammal T-skirt? Något man vet finns där, som man inte riktigt har hjärta att göra sig av med, men som inte längre har något personligt värde. Något man inte skulle vilja ta på sig igen. Den har gjort sitt i ens liv, helt enkelt. Är det vad jag är för "Dig"? En gammal avlagd T-skirt? Jag är så glad att jag lever, att jag andas, jag finns till! Det finns människor omkring mig som jag älskar och som älskar mig tillbaks. Som får mig att skratta och som skrattar med mig! Men vet du, jag saknar just Dig! Du är betydelsefull för mig!

"Jag klär mig i tålmodighetens kappa,

och en förlåtande hatt med ett förstående flor

ett par förväntansfulla vantar ett par hoppfulla skor"

"En dag kanske du saknar mig

och då vill jag finnas där för dig”