Att vara vuxen innebär att ta ansvar, att överleva, att uppnå en viss status, att ha en sorts levnadsstandard som omgivningen "kräver". Leva som "alla andra gör". Tycka som de flesta andra, bete sig som andra och göra sånt som de flesta andra människor gör. Visa upp sitt liv för andra, hitta ljusglimtar i vardagen, som väger upp det mindre ljusa. Alla bekymmer som man måste hantera på ett "vuxet" sätt för att man är vuxen. Har jag Uppnått den där nivån, när nästa steg är att skaffa hus, bil och barn? Stadga sig. Scary.....
Jag blir alldeles stel. Jag blir jätterädd. För att hamna i en hage som jag inte vill vara i. Bara för att jag "måste" vara, som alla andra. En Sophia "Svensson", är det mitt nästa steg....?
Jag är inte redo!! Jag är gift och har en man, världens bästa man. Räcker inte det? Ska man behöva producera också? Bebisar! Nä, jag vill hellre ha en liten chihuahua. Fast det vågar jag inte säga riktigt. Men mitt nästa steg skulle vara att skaffa en liten hund. Men då säger Moses, min man stopp. Varför ska du ha en liten hund när du har 5 katter? Mycket bra tänkt. Och han har ju rätt. Varför ska man ha en liten hund också? Ja, ja det finns ändå inga pengar nu att köpa en liten hund. Jag får vänta, helt enkelt!
Mina katter. De är trofasta och de är enkla... De ställer krav...ja. Att jag ska gå ut med dem, mata dem, rensa deras låda och bry mig om dem. De pockar på min uppmärksamhet, men utan ord.....
Det finns så många ord i den här världen. Så många meningar, så många tolkningar av allt man säger och inte säger, gör och inte gör. Mina katter kommunicerar med mig utan ord, med kärlek och tilllit och stort förtroende. Tänk om det vore lika enkelt med människor?
