Till minne av min vän Leffe

Det är så tomt utan dig, Leffe. Du ringde mig i söndags och frågar hur jag och Esmeralda mådde. Jag berättade för dig att jag inte sovit pga Esmeralda (min katt) som precis som dig haft så svårt att andas och hostat och snörvlar den senaste tiden. Inte på grund av PAH, (din sjukdom) utan på grund av astma, HCM, struma, inflammerat tandkött och högt blodtryck i salig blandning. Esmeraldas hälsa som bara förvärrats den senaste månaden, sedan alla sjukdomar upptäckts och behandling satts in.

Du frågade mig först - och lät mig uppdatera dig om senaste läget, innan du berättade att du låg på sjukhus igen. Sån var du- så omtänksam, ödmjuk och trygg. Du sa att det kommer att bli bra med både dig och Esmeralda. Att det kommer att ordna sig för er båda. Det var kl 11:00 i söndags.

 När du ringde så lät du så pigg. Inte som i onsdags, när jag levererade sand till dig. När jag sa att du lät pigg, så skrattade du och sa att det var för att du hade dubbel syrgas eller ngt i den stilen. Du berättade skojsamt att du fått åka blåljus igen och att du ville sitta fram i ambulansen istället för att ligga därbak. Du sa att du var på rätt ställe nu och skulle få den hjälp du behöver.

 Leffe, du fanns alltid där. Som en trygg mentor för mig i kattfrågor och en verklig vän. Du hade alltid något roligt att berätta. Det var så intressant allting, nästan oavsett ämne, för du pratade med sådan inlevelse och entusiasm. En klippa var du Leffe, alldeles unik och med glimten i ögat. Nu är du borta, men inte minnet av dig. Världens bästa Leffe, saknar dig...