Det sägs att tiden läker alla sår....

Snart är det fullmåne. Det är väldigt varmt för att vara i september. Jag har nackspärr och är yr i knoppen. Jag är ensam hemma och hela lägenheten ropar- var är Moses? Jag svarar att han är i Afrika. Väggarna viskar- var är Esmeralda? Jag svarar att hon är här och tittar upp mot urnan i trä som står på glashyllan. Hon är mitt ibland oss fast på ett nytt sätt. Hon sover. Hon vilar sig. Eller vad svarar man?

Sorg gör konstiga saker med oss levande. Vissa blir gråhåriga av sorg. Sorg blöder. Det sägs att tiden läker alla sår. Men om tiden står stilla? Det gör den inte, men det känns som ett helt liv sedan jag åkte in med Esmeralda till Albano, när jag bestämt mig för att inte låta henne lida mer. Det är fem veckor sedan. Bara fem veckor! Det är tio veckor sedan min vän Leffe tog sitt sista andetag.

Sorgen lever sitt eget liv, som en självständig organism som övertagit kroppen eller framför allt knoppen. Jag skrattar på jobbet men gråter när jag kommer hem. När ingen ser mig.