Natten till den elfte november sover jag och min syster i mammas och pappas lägenhet. Min syster sover i mammas säng och jag på en madrass på golvet i vardagsrummet.
Hela natten ligger jag och vrider mig i sängen. Jag går upp och kissar och dricker vatten minst varannan timme. Jag bearbetar mötet med mamma, ber, tänker, tänker och ber till Gud.
Natten känns hård och kall. Mörk och skrämmande. Det är så Oroligt, som i en storm på havet. Stora väldiga svarta vågor som vill sluka mig. Det är så jag bäst kan beskriva känslan jag känner i den tomma natten. Det sista jag minns innan jag förmodligen somnar vid klockan halv fyra på natten är att jag ber till Jesus att han ska förbereda en plats till mamma. En varm och fin plats.
****
Jag vaknar på morgonen runt åttatrettio-tiden av min syster som svär i köket och skäller på Puppy.
Hon har trampat i bajs i köket. Puppy har varit dålig i magen ett par dagar, men att han skulle börja bajsa inne, gör hela situationen än jobbigare. Min syster skriker på mig att jag ska komma upp och ta upp bajset. Jag jag ber henne att gå ut med Puppy vilket hon faktiskt gör, efter ett antal spydiga kommentarer.
Jag släpar mig upp, sätter på mig linserna så att jag ser, plockar hundbajs, kokar kaffe och äter frukost i vardagsrummet, sittande i mammas svarta skinnfåtölj när syster yster kommer in efter hundpromenaden. Hon är fortfarande sur och vi bråkar om något, minns inte vad. Så ringer hennes mobiltelefon som ligger i köket. Hon rusar dit, jag hör henne henne svara och sedan hör jag henne börja skrika NEJ, NEJ NEJ och så börjar hon storgråta.
Jag rusar till köket tar telefonen från min syster och försöker lyssna på AT-läkaren Stellas röst och inte in systers gråt när hon berättar att vår mamma är död. Hon har dött någon gång mellan fem och halvåtta på morgonen.
- Hur vet ni när hon dog? frågar jag.
- Därför att sköterskan gav er mamma morfin och ångestdämpande medicin vid klockan fem på morgonen och då levde hon. Er mamma var väldigt orolig hela natten men lugnade ner sig efter att ha fått sprutorna. Jag gick för att titta till henne vid halv åtta och fann henne död.
- Ni är välkomna att komma och ta ett sista farväl så snart ni kan, för klockan tolv flyttas hon till bårhuset.
- Får vi ta med pappa om ligger inlagt i andra änden av sjukhuset för lunghinneinflammation? frågar min syster som samlat sig och tagit tillbaka telefonluren
-Det vet jag inte men jag ska fråga vår sköterska som är ansvarig. Ett ögonblick....
- Stella är åter i telefonluren. Nej tyvärr det går inte säger sköterskan. Ni behöver ringa till en begravningsbyrå och boka tid på bårhuset. Dit får er pappa gå och se er mamma.
- Jaha ok, säger min fogliga syster, då ska vi göra det. Samtalet är slut.
Min syster börjar googla på begravningsbyråer och ringer upp den som fått bäst omdöme. Medan hon pratar med begravningsbyrån, sitter jag och laddar upp mig mer och mer. Jag är så arg. Arg för att pappa inte ska få ta avsked av mamma samtidigt med oss. Arg för att vi inte får något samtal med läkarna som utrett mamma, då det inte finns något att prata om, er mamma är ju död, som Stella uttryckt sig. Hemska avdelning. Varför var mamma tvungen att avsluta sina dagar där, på just den avdelningen?
Jag fattar mod och ringer pappas avdelning, berättar vad mammas avdelning sagt till oss och ber sköterskan där att hjälpa oss. Hon säger att hon ska be pappas avdelningschef ringa till mammas avdelningschef och återkomma. En kvart senare ringer sköterskan på pappas avdelning upp mig och säger att vi nu är välkomna alla tre. Tack Jesus!
