Idag är det måndag den 8 november och jag sjukskriver mig från jobbet. Min syster vill att jag kommer hem. Igår äntligen satte min man på vinterdäcken på bilen. Nu kan jag ta den och åka. Jag passar på att gå till Aleris röntgenavdelning och röntga mig för benskörhet, en remiss jag fått av dr Karl-David på vårdcentralen där jag bor.
En läkare som heter Stella ringer mig. Hon är AT läkare. Hon berättar att mamma suttit uppe i tre timmar på morgonen och att hon ätit lite yogurt själv och varit kontaktbar. Jag berättade för henne att mamma behöver magnesium för att kunna bajsa och ifrågasätter varför inte mamma får dropp nu när vätskegränsen på 800 ml vätska/dygn tagits bort, då natriumvärdet är normalt igen. Behöver hon inte vätskas upp, när druckit alldeles för lite i en vecka? Läkaren lovade att fundera på saken.
I torsdags kväll flyttades mamma till Geriatrik avdelning 23 och efter det har allt bara blivit sämre.
I fredags röntgade de mammas sköldkörtel. Provsvaren har vi inte fått än. Mamma verkar inte trivas på den nya avdelningen. Hon ska ha frågat personalen vad hon gjorde på fjället. Till mig sa hon när vi pratade i telefonen att hon gått upp till fönstret och öppnat det och skrikit att någon ska hjälpa henne därifrån. Men hon kan ju inte gå, för benen bär henne inte, så hon kan omöjligt ha gått fram till fönstret och öppnat det, som hon berättade för mig. Hon tycker att hennes kamrater (sköterskorna på avdelningen) inte är snälla mot henne. De går iväg och lämnar henne ensam. Hon berättar att hon är på konferens men hon vet inte vilka deltagarna är. Min syster tror att hon menar ronden när det står många runt hennes säng och pratar. Hon ropar och skriker på nätterna. - Lämna mig inte. Ta mig härifrån.
I lördags hade jag facetimekontakt med mamma när min syster hälsade på och då var det som om någon annan tagit mammas plats. Hon skrek -Ah, ah som en mentalpatient och kastade huvudet åt höger och vänster och frågade vilka vi var och var vi kom ifrån. Då sa min syster att vi kommer från dig. Vi är dina döttrar och du har fött oss.
Då sa mamma - Jaså, allt ont kommer från mig. Sedan orkade hon inte prata mer. Mamma beter sig som hon blivit hjärnskadad. Händerna kröks sådär som på cp skadade och hon har svårt med motoriken.
Under helgen fick jag prata med en snäll sköterska som heter Cecilia. Eftersom jag är så orolig så lovar hon att de ska ta nya natriumprover på söndagen istället för på måndag. På söndagen har natriumvärdet gått upp från 126 till 132 och idag måndag ligger natriumvärdet på 136, vilket är inom normaltspannet. Men även om natriumvärdet sakta går upp så blir mammas tillstånd mer och mer kritiskt.
Den stora utredningen på mamma som läkarna pratat om en hel vecka och som skulle skett idag blir uppskjuten till imorgon. Undrar vad utredningen kommer att visa?
