Idag hälsade pappa och jag på min moster Annie. Hon bor på ett vårdhem inte långt från mamma och pappas lägenhet. Annie har fått bältros och legat på sjukhuset en tid, men i fredags fick hon komma tillbaka till vårdhemmet.
Det var ett bra tag sedan jag träffade Annie. Flera år faktiskt. Hon är sig lik på mång sätt, men demensen har slagit till och därför kan hon inte bo hemma längre. Hon måste ha full tillsyn dygnet runt.
Bältrosen har satt sig i nacken och strålar ut i axeln. Hon har svåra nervsmärtor och skriker till med jämna mellanrum och jämrar sig och grimaserar. Mellan skriken pratar hon. Oavbrutet. Lite osammanhängande men väldigt väl beskriver hon hur det känns att vara där hon är just nu. Jag tror att hon försöker beskriva hur det känns att vara dement, även om hon inte säger det rakt ut.
Hon säger att det är som att sätta sig på ett tåg som inte har några stopp.
- Det finns inga väggar, ingenstans att ta vägen, inget början inget slut, inga fästpunkter. Ingen himmel och ingen jord. Inget fotfäste. Hon har levt ett bra liv, ett långt liv och är tacksam över det, men att vara i det tillstånd hon är nu är inte värdigt och inget hon önskar någon att få uppleva. Hon frågar sig hur hon ska ta sig igenom den här tiden?
Hon är väldigt ledsen över mammas bortgång och samtidigt så glad att se pappa och mig. Ja, hon känner igen mig. Och hon frågar hela tiden efter Harald, hennes man.
Vi stannar inte längre än en halvtimme, för maten ska serveras vid femtiden och hon blir snabbt trött.
Annies handflata känns så där mjuk som mammas när jag håller henne i handen. Hennes röst är densamma som hon alltid har haft, möjligen lite mer otydlig, men jag förstår precis vad hon säger.
För ett ögonblick så står tiden stilla och jag får en sån varm känsla i bröstet. En känsla av trygghet. Ja Annie förmedlar en känsla av trygghet, mitt i allt sitt egna lidande.
Livet är skört och starkt på samma gång. Annie är stark, fortfarande så stark och verkar långt mycket klarare i tanken än vad mamma var sista gången jag såg henne i livet.
Jag är tacksam att vi fick träffas idag. Pappa verkar också väldigt upplyft av att ha fått träffa henne. Pappa och Annie var arbetskamrater innan pappa träffade mamma. Så de har känt varandra väldigt många år.
