En offerkofta utstrålar inget positivt. Ibland tar vi på oss den när vi är sorgsna och ledsna, men se för allt i världen upp med att göra den till ditt favoritplagg, för den är gräsligt ful och tung att bära. Den kröker våra ryggar och får oss att bli blinda för nya möjligheter och vägar.
*****
Jag har klätt mig i en offerkofta. Det inser jag nu. Den är ful, den är trång och väldigt obekväm. Jag har burit den ett tag, för doften är allt annat än fräsch.
Jag önskar mig en sjal i vackra färger som lyser av styrka och kraft. Som får min böjda nacke och mitt tunga huvud resas i stolthet. Och skor som ger mig lätta steg, redo för nya utmaningar. Jag önskar mig själv frid.
Jag hör min röst gå upp i falsett så fort minsta lilla sak går fel och mitt huvud känns som en överhettad dator så snart jag ska koncentrera mig. Vardagssysslor som tidigare gått snabbt och enkelt har blivit lika jobbiga som att bestiga ett mindre berg.
Vem har tillåtit alla negativa tankar snurra runt som en discoboll i mitt huvud? Som gjort att jag glömmer att äta? Eller som får mig att gå en hel promenad utan att veta vilken väg jag gått, som hållit min trötta hjärna vaken fast natten för länge sedan infunnit sig. Jag. Jag är ensam ansvarig för mina tankar och sitt sätt att hantera saker. Jag är domaren som dömer mig själv. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv att negativa tankarna har fått fäste just för att jag tänkt dem så många gånger att de liksom fastnat.
Jag skyller inte på någon. 
