Det ringer i min telefon
Det är onsdag den 10 april. Klockan är ställd för att vakna på elva. Istället vaknar jag klockan tjugo minuter över tio. Det är mobiltelefonen som ringer. Jag hinner inte svara men ser att numret är okänt vilket betyder att det mycket väl kan vara sjukhuset som vill få kontakt med mig.
Jag går upp och gör iordning frukost och ringer till avdelning 23, sista anhalten innan döden.
Att döden väntade där på mamma visste jag inte då, men det jag vet nu.
En sköterska svarar. Hennes röst låter lite lätt stressad, en aning orolig. Hon meddelar att hon inte vet vem som ringt men lovar att ta reda på det och be någon läkare och höra av sig tillbaka till mig.
- Hur går det med mamma? Hur mår hon? frågade jag sköterskan.
- Jo...hon dröjer med svaret. Hon har ju akut konfusion och har sovit dålig under natten. Hon är orolig och vill inte äta.
Jag antecknar snabbt ner akut konfusion i min kalender. En diagnos som jag inte hört någon sköterska eller doktor nämna tidigare. Senare kommer jag att googla på det för att ta reda på vad det betyder.
- Det är bättre att du får pratat med en doktor. Jag ber dem ringa upp dig så fort jag får tag på dem, lovar hon.
En stund senare ringer en Tommy. Han presenterar sig som överläkare och pratar med en entonig röst. Han berättar helt utan känsla eller inlevelse att han beslutat att sätta in palliativ vård på mamma från och med nu, då mamma varken äter eller dricker och vägrar ta sin medicin.
- Men hon åt ju igår sa jag och berättar att min syster fått i mamma en 3/4 portion köttbullar och mos och att hon ju får dropp?
- Det är mer än vad jag vet. Tommy harklar sig. Sköterskorna säger att hon inte äter och det finns ingen vård som vi kan ge henne, för det finns inget att behandla. Så nu vill vi göra det bästa för din mamma så hon kan få det så smärtfritt och behagligt som det bara går. Vi har satt in palliativ vård, tagit bort hennes mediciner och vi kommer att se till att hon har det så bra som hon kan ha....i livets slutskede.
- Men droppet då? Det har ni ju precis satt dit igår. Ni kan ju inte bara ta bort det. Min röst har gått upp i falsett.
- Droppet har vi redan tagit bort. Det finns inget vi kan göra, för din mamma vill inte mer.
- Nej skriker jag. Så kan ni inte göra! Vatten är livsavgörande och mamma behöver vätska. Hur kan ni bara fatta ett sånt här beslut? Jag ska ju komma hem idag !! Jag brister i gråt, jag skäller, jag vädjar... och till sist lovar han att mammas dropp ska sättas tillbaka, åtminstone tills jag varit där.
- Imorgon träffas vi och diskuterar var din mamma ska få tillbringa sin sista tid, för på fredag måste hon flyttas till ett vårdboende. Kör försiktigt nu, säger han. Sätt dig inte i bilen förrän du har lugna ner dig. Samtalet är över.
Du ska komma hem - med en förändring
Jag packar väskan och sätter mig i bilen. Min lilla chihuahua Puppy följer med. Jag är fast besluten om att jag ska klara den här resan. Jag måste bara fokusera. Koncentrera mig på vägen, det hade jag lovat både mig själv och min syster.
- När du kommer hem så kommer du att komma med en förändring, säger min syster. Varje dag har jag pratat och informerat mamma att du ska komma hem. Så mamma vet. Mamma väntar.
Bilen går sönder
I bilen på vägen hem till min familj, hem till mamma, gråter jag och ber till Gud. Jag ber först att mamma ska bli bra, att Gud ska rädda henne, göra henne frisk igen att jag ska komma med den förändring som min syster så innerligt hoppas på. Jag börjar be i tungor och för er som inte vet vad det är så är det en av den Helige Andes nådegåvor. Har man fått gåvan, så ber man på ett eller flera språk som man själv inte förstår, den Helige Ande leder en i bönen så att bönen blir samklang med Guds vilja.
Allt eftersom jag ber i tungor förändras mitt sinne, mina tankar och när jag sedan ber till Gud på mitt språk som jag förstår, så har bönen förändrats till låt din vilja ske... du vet vad mamma behöver mest, ta hand om mamma och omslut henne på alla sidor med din kärlek.
Jag har kört hela vägen och allt har gått bra och jag ska precis svänga in på min systers väg när bilen börjar låta som en traktor, det skramlar under bilen på något vis. Det låter som ett skrapande krattljud. Jag rullar försiktigt fram till huset de sista 50 meterna, parkerar och min systers man möter upp mig för att skjutsa mig till sjukhuset. Jag berättar om ljudet som kommit och han provkör bilen och hör också ljudet. Men vad det än är som har hänt med bilen, så tacka jag Gud att det hände nu och inte på motorvägen någonstans. Då hade jag fått panik, det vet jag.
Sista mötet med mamma
Rummet som mamma ligger i är stort, som ett vardagsrum. Sjukhussängen, en höj- och sänkbar som man kan justera i sittande ställning, är placerad mitt i rummet. Allt är väldigt vitt, sterilt. Det artificiella ljuset från lysrören i taket bländar mig nästan. Luften är torr. Mitt första intryck. Jag trivs inte här.
Min syster väntar på mig därinne. Hon vankar av och ann, rastlös. Hon pratar med mamma forcerat. Jag ställer ifrån mig väskan och tar av mig kappan, går fram till mamma och säger:
- Hej mamma, det är Sophia. Mamma tittar på mig, jag tar hennes hand. Hon lyser upp ett kort ögonblick, tittar på mig. Det är som ett litet fönster till verkligheten och nuet öppnas och så säger hon:
- Sophia, du är den finaste.... Sedan stänger hon sitt lilla fönster till verkligheten och nuet, vänder bort huvudet och börjar skruva på sig. Blicken flackar åt olika håll. Som om hon försöker förstå var hon är.
Min syster berättar att mamma öppnat ett litet fönster tidigare under besöket. Det var när min syster satt på henne glasögonen efter att ha rengjort dem åt henne. Då tittade mamma henne i ögonen och utbrast:
- Tjena på dig! Sådär glatt som mamma brukar säga när mamma är som hon brukar vara. Men däremellan vrider hon sig och jämrar sig eller stönar. Hon verkar ha ont och hon kan inte ligga still. Det är liksom inte riktigt mamma som ligger där. Hon är så smal, ansiktet är så slätt och stelt. Ögonen tittar fast ändå inte.
Jag har tagit med mig ögondroppar för min syster har sagt att mamma klagat på att hon är torr i ögonen. Luften i rummet är väldigt torr, och mamma som fått för lite vätska under så lång tid måste känna sig väldigt uttorkad.
Vi försöker mata henne med blåbär och hallon som min syster mosat ihop med blomsterhonung men mamma verkar inte veta inte hur man gör när man tuggar, hon möljer runt maten, tuggar som en kanin med bara framtänderna. Tungan vill inte riktigt hänga med, det är som den vill åka bakåt i munnen. Det ser väldigt märkligt ut. Det ser inte rätt ut.
Vi står bredvid mamma på var sin sida och håller henne i händerna. Då öppnar hon ett litet fönster igen till nuet, till verkligheten, tittar på oss var och en och säger:
- Ni är dom vackraste. och sedan direkt efter:
- Hämta Ivar!
Min syster går iväg till pappa som ligger i andra änden av sjukhuset för att kunna ringa mig därifrån så att mamma och pappa kan se varandra i ett videosamtal.
Vi är ensamma nu. Jag håller mamma i handen och stryker henne över pannan. Hon vrider sig försöker ändra ställning men har ingen kraft. Jag frågar om hon vill att jag ska ringa på klockan så att hon kan få hjälp med att vända sig och hon nickar. Hon ser ut som ett litet barn. Hon säger:
- Du måste hjälpa mig härifrån. Jag vill hem.
- Nej mamma säger jag bestämt. Du måste stanna här.
Helena ringer och jag försöker få mamma att titta på telefonen där vi kan se pappa.
Pappa säger:
- Hej Karin hur mår du ? Men mamma verkar inte se. Hon svarar inte. Hon är någon annanstans just då. Vi avslutar videosamtalet.
Jag hittar inte klockan som borde finnas hos mamma, jag går runt sängen och lyfter på täcket. Jag letar och letar. Klockan eller nödknappen visar sig senare vara fasthängd i en ställning eller apparat bakom mammas säng där varken hon eller jag kan komma åt den.
Eftersom jag inte hittar nödknappen så öppnar jag dörren och ropar ut i korridoren på någon som kan hjälpa mamma. Ingen reaktion. Jag lämnar rummet, går ut i kooridoren och ropar ännu högre.
En sjuksköterska kommer fram, följer mig tillbaka in i rummet och säger att hon inte kan lyfta mamma själv. Hon trycker på knappen som sitter vid dörren och säger att hon kommer tillbaka. Det går en kvart och hon kommer inte tillbaka.
Mamma kastar huvudet av och ann och sparkar med benen, precis som en bebis. Det är surrealistiskt att se mamma i det här stora rummet, med sängen placerad i mitten och få förnimmelsen av att hon rör sig som en bebis. Som om hon vore nyfödd. Som någon som inte riktigt vet hur man koordinerar sina rörelser. Som någon som inte tagit sina först steg...
-Har du ont? frågar jag. Mamma tittar på mig. Vill du vända på dig? Hon nickar och kastar sig åt ena sidan. Hon tar tag i ledstången och klamrar sig fast vid den, men kraften tar slut och huvudet hänger ut över ledstången. Jag försöker i ett desperat försök vända mamma själv. Jag jag tar tag i henne som i en omfamning. Kroppen känns som säck med bomull. Så mjuk. Så tung. Som Barbamamma. Som en kropp helt utan kraft eller styrsel.
Hon tittar på mig igen, som hon undrar vad jag gör. Jag tittar tillbaka. Tittar mamma i ögonen och känner mammas kropp mot min, en sista gång... men det vet jag inte då. Men det vet jag nu.
Jag sjunger för henne - dra mig nära dig låt mig aldrig gå.... Hon tittar och tittar. Blinkar och blinkar.
Så kommer en kort men ofantligt tjock sköterska slutligen in, hennes bröst är enorma och hon vänder mamma helt själv. Hon verkar sympatisk. Mycket mer sympatisk än den andra sköterskan som kom och gick utan att hjälpa till. Det är dags för mat också och jag får uppgiften att mata mamma.
-Vad vill ha att äta Karin frågar en sköterska som just stigit in i rummet.
-Vad har du att erbjuda, säger mamma plötsligt, helt klar. Hon är tillbaka i nuet.
-Vill du ha lite köttbullar och mos eller pannkaka kanske?
-Nej tack säger mamma med myndig röst.
- Mamma kan ta lite köttbullar och mos, bestämmer jag. Det blir bra, tack.
När jag ska mata mamma jag får nästan inte i henne något. Bara några teskedar. Hon dricker lite grann. Det går bättre än att tugga, men hon har svårt att svälja. Det är som om munnen inte längre kommer ihåg hur man äter eller sväljer.
De ger mamma morfin genom en kanyl direkt in i magen. Mamma vrider på sig och stryker sig över magen som om hon vill borsta bort det som just farit in.
- Mamma mår inte bra av morfin, säger jag. Hon tycker inte om det. Sköterskorna vet inte vad de ska svara. Jag minns inte vad de svarade.
Mamma pratar med sköterskorna i rummet.
- Nu måste ni lyssna på mig. Jag måste hem. Min man är jättesjuk, jag måste hem och se om han lever.
- Nej, du ska inte hem Karin säger en av sköterskorna som pratar hagforsmål. Hon tar tag i mamma för att dra henne uppåt i sängen så att hon ska bli mer sittande.
- Du tar inte i mig på det där sättet, för helvete. Mamma väser. Du rör mig inte på det där sättet. Fattar du det? Sköterskan ser skamsen ut. Hon vet inte vad hon ska svara. Hon tittar på mig och jag tittar på henne.
Vi är ensamma i rummet igen och mamma skriker plötsligt:
- Hjälp jag dör. Gud hjälp mig jag dör. Mamma, hjälp mig!
Hon stirrar rakt framför sig som om hon pratar med något jag inte ser. Jag går fram till sängen och då ser hon mig. Hon öppnar ett litet fönster till nuet, krokar sitt krokiga söndervärkta pekfinger i mitt och klämmer så mycket hon förmår. Så säger hon:
- Lämna mig inte.
Hon upprepar det en gång till.
- Lämna mig inte. Hon ser rädd ut.
Jag svarar:
-Mamma, jag lämnar dig inte. Jag har ju kommit nu och jag är här nu och jag kommer inte att lämna dig. Jag lämnar dig aldrig.
-Är jag tokig?
Jag svarar:
- Nej mamma du är inte tokig.
-Är jag tokig? upprepar hon
- Nej mamma, inte alls. Du är inte tokig mamma. Men du mår inte bra. Det är därför du är här. Jag älskar dig mamma. Jesus älskar dig mamma. Jesus älskar dig jättemycket.
Jag vet inte om hon hör mig.
Min syster kommer tillbaka och vi ska gå.
- Vi ska gå nu mamma, säger jag. Hejdå mamma. Vi kommer tillbaka imorgon.
Jag böjer mig fram och stryker henne på kinden. Jag får känslan av att det är sista gången jag säger hejdå. Känslan är rätt. Det här är sista gången jag ser min mamma i livet.
Och jag lämnar henne där, trots att jag precis lovat att aldrig lämna henne.
