Jag inte skrivit så mycket om det här innan, kanske för att jag när jag mådde som sämst inte kunde sitta framför en datorskärm och skriva.
I det här inlägget ska jag försöka sammanfatta en väldigt jobbig tid, som varat i närmare fem år. En tid som mynnade ut i beslutet att sadla om helt och byta karriär.
Det började 2018 då jag tvingades jobba två dagar i veckan på en plats där jag inte kunde koncentrera mig och inte trivdes. Jag fick högt blodtryck och gick på regelbundna kontroller hos sköterska. Så ovanpå det fick jag frozen shoulder i min högra axel, blev sjukskriven och fick en allergisk reaktion av den antiinflammatoriska medicinen Voltaren.
Smärtan och rörelseinskränktheten i axel och arm varade nära två år och jag fick gå hos sjukgymnast under tiden. Frozen shoulder innebar för mig en smärta och stelhet som kommer smygande för att sedan intensifieras och nå sin kulmen efter ett halvår ungefär. Sedan avtar inflammationen i väldigt sakta mak tills det slutligen kan betraktas som läkt. Jag blev erbjuden antiinflammatorisk medicin som jag inte kunde äta och kortisonspruta som jag vägrade att ta. Vila var det som hjälpte mig.Vila från att tex skaka sängkläder, dra runt på en damsugare, använda vanlig datormus och vila från att bära tungt och samtidigt ändå försöka hålla armen i lite rörelse för att stimulera läkningen. Jag började äta mer antiinflammatorisk kost, msm+ c-vitamin-tillskott och gurkmeja- och ingefärakapslar. För många övningar hos sjukgymnasten gjorde det värre, smärtan fick avgöra vad jag kunde och inte kunde göra. att sova var svårt för det gjorde så ont hela tiden.
Hösten 2019 när min sjukskrivning trappats ner till 25% och det var dags att börja arbeta 100% bad jag min dåvarande chef att få gå ner i tid från 100-80 %. Det gick bra så länge jag skrev om mitt avtal och förlorade min heltidstjänst. Jag gick med på det för jag kände att jag inte orkade fortsätta jobba heltid längre på grund av hälsan och att jag ville ha mer tid att umgås med min lilla chihuahua som vi skaffat under hösten. Samma typ av smärta som jag haft i höger axel började nu visa sig i vänster axel. Värken och stelheten satt i ungefär lika länge som i höger axel, men den här gången kanske tack vare att jag gått ner till 80 % behövde jag inte bli sjukskriven och jag kontaktade samma sjukgymnast direkt.
2020 kom pandemin och då jobbade jag som de flesta som arbetar med administration hemifrån. Jag hade fått en ny chef vid årsskiftet, nya arbetsuppgifter och placerats i en ny grupp. Precis innan sommarsemestern fick jag genom ett enskilt möte veta att det skulle bli förändringar till hösten, igen. En ny omorganisation, grupp och förändrade arbetsuppgifter skulle jag räkna med. Att få det här precis innan semestern var kanske inte det mest mest briljanta för min hälsa som den här chefen gjort för mig.
Istället för kunna att koppla av och hämta kraft under sommaren blev min sex veckors semester en enda lång orolig vänta på vad som skulle hända till hösten. Hösten kom och mamma fick hosta och svårt att röra sig, åkte in till sjukhuset och dog efter att ha varit inlagd i elva dagar. Hon somnade in den 11 november 2021. Jag hade sörjt mina fem katter väldigt mycket som gått bort mellan åren 2016- 2018, men mammas bortgång blev ovanpå allt som pågick på jobbet extremt svårt att hantera. Den här sorgen var fysisk, den gjorde så ont. På en helt ny nivå. Det kändes som jag tappat fotfästet totalt. Jag sjukskrevs och bodde hos min pappa fösta månaden efter mammas bortgång.
Pappa fick lunginflammation samtidigt som mamma blev dålig och låg inne på samma sjukhus som mamma fast i andra änden av byggnaden. HAn skrev ut några dagar efter att mamma dött och behövde omvårdnad då han var väldigt svag och förvirrad. Att pappa var på väg in i en demens visste vi inte vid denna tid, men det fick vi erfara det allt eftersom tiden gick, jag och min syster.
Det nya året 2022 kom och i februari fick både jag och min man corona. Coronan påverkade min hälsa med kraftig huvuvdvärk, magont och ont i ögonen. Jag blev sjukskriven i en månad och en dryg månad senare, den 22 mars dog min moster A som varit som min mormor. En dag efter detta sorgliga besked fick jag en kraftig hjärnskakning, då jag trillade på gång- och cykelbanan efter att ha jagat min lilla hund som slitit sig och sprang mot en stor schäfer. Jag sjukskrevs - igen.
Och under min sjukskrivning infann sig den utlovade omorganisationen som deklarerats sommaren 2021. Jag hamnade i en ny grupp och fick en ny chef. Det första mötet med den nya chefen i april när han meddelade att jag åter skulle placeras minst en gång i veckan där jag mått så dåligt och fått högt blodtryck slutade i en gråtattack och sattes därför på paus, så gjorde även de arbetsuppgifter som redan fått mig att gå in i väggen en gång i slutet av 2012. Men att verkligen förtydliga beslutet togs en arbetsbeskrivning fram som talade om för mig vilka arbetsuppgifter som jag var skyldig att utföra inom min profession som koordinator. Arbetsbeskrivningen talade om att en av mina nya huvudsysslor (som hade gjort mig sjuk 9 år tidigare och då tagits ifrån mig och ersatts av andra som passade mig bättre) nu skulle återinföras. Ett politiskt beslut. Den arbetsuppgift jag jobbat mest med de senare åren, som jag trivdes med och kände mig duktig på, att uppdatera gruppens webbsidor skulle tas ifrån mig. Det togs ingen som helst hänsyn till vad som hänt tidigare, det fanns ingen dokumentation om tidigare utbrändhet hos chef eller personalenhet. Ord stod mot ord. När jag protesterade blev jag tillsagd att utan ett nytt läkarintyg som tydligt beskrev att jag inte kunde utföra den här arbetsuppgiften och inte kunde sitta en dag i veckan på det ställe som gett mig högt blodtryck, så skulle alla tidigare anpassningar tas bort. Och kanske jag skulle fundera på om jag verkligen passade för tjänsten som jag haft i 12.
Sommaren kom. Min man åkte till Afrika och jag fick tillbringa min sex veckors semester alldeles själv. Nu hade jag börjat få ryckningar i höger öga och hade svårt att fokusera på skärmar, dvs telefon, data och tv skärmar. Allt framför skärm blev jobbigt för hjärnan och jag var helt utmattad. Jag blev sjukskriven igen efter sommaren och så upptäckte man att jag hade förhöjt kalcium i blodet och förhöjt bisköldskörtelhormon. Ingen bra kombo, som i sig kan skapa ryckningar, kramp, nedstämdhet, mm. Jag började jobba i början av augusti, men orkade bara 2 veckor innan jag sjukskrev mig igen.
I september hade jag så ont i ögonen att jag inte längre kunde ha mina kontaktlinser, och jag gick till tre olika optiker och alla kunde konstatera att mina ögon eller hjärnan inte klarade av de styrkor jag borde ha, så jag fick använda mina enda glasögon jag hade, från 1999 och med dem såg jag ju inte alls bra. Jag kunde inte jobba framför datorskärm och inte titta på tv, inte köra bil. Först i december efter en massa jobbiga undersökningar och ögondroppar som inte hjälpte, fick jag ett par glasögon som var starkare än dem från 1999 men inte tillräckligt starka. Men med dessa såg jag i alla fall bättre. Jag kunde börja se på tv lite smått igen. Att vänja sig vid glasögonen var inte lätt. De gjorde så ont bakom öronen eftersom jag har så tjocka glas då jag är mycket närsynt. Tjocka glas blir tunga glasögon.
Under den senare delen av 2022, medan jag varit sjukskriven började jag fundera på att välja en ny karriärsbana, för att sitta bakom en dator hela dagarna var inte lägre ett alternativ.
Minnet av vad mamma sa till mig under hösten 2021 bara några månader innan hon dog dök upp. Hon hade föreslagit att jag skulle bli florist och det var inte första gången. Även när jag var i 20 årsåldern tipsade hon mig om samma sak, men då fanns inte intresset, jag var så smal och frusen på den tiden och att stå i en kall blomsterbutik var inte ett tänkbart då. Men nu medan jag tittade runt på utbildningar dök mammas ord upp igen. Så när jag hittade en halvtidsutbildning som florist på Jakobsberg folkhögskola (som ligger relativt i närheten) med schemalagd tid två dagar i veckan, kände jag att jag borde söka och kom in. Tack gode Gud! Nu börjar en ny tid!
Jag har nu tagit tjänstledigt på halvtid för studier i ett halvår och kommer att vara sjukskriven på 50 % under våren. Jag är lågt ifrån bra i ögon och huvud, känner mig utbränd och nedstämd, men jag ser ljuset där borta i den smala tunnel jag befunnit mig i så länge. Jag gör verkligen det!
