Jag ropade till Jesus, jag grät en skvätt,
jag sökte efter svar. Vad ska jag göra Herre
och jag fick ett stilla svar.
"Var bara nära mig......"
Det var ilska som först fick mig att skriva. Ilska och sårad stolthet. Dagar blev till veckor och ilska byttes mot sorgsenhet, sorgsenhet mot eftertanke och ett omåttligt begär efter att förstå. Förstå varför hjärtat säger en sak medan förnuftet och känslorna något annat. Jag är en oerhört trogen människa, Jag släpper inte in vem som helst, men har Någon väl fått en plats i mitt hjärta så sitter den alltid kvar. Går inte att gnugga bort. Lika svårt som att ta bort en fettfläck från ett ömtåligt tyg. År efter år.
Rastlös, gick jag omkring, frustrerad och arg. Arg för att jag inte kan vara likgiltig. Arg för att jag inte kan sluta bry mig. Jag ville egentligen ringa och bara kasta ur mig allt jag kände, som jag brukar göra, men jag har bestämt mig för att inte göra så en gång till. Det leder inte till något bra. Att prata i affekt.
Istället fördjupade jag mig i Nya Testamentets bibelverser Kor 13:4-7 som talar om Kärleken som inte söker sitt...., och efter en tid kunde jag känna hur den Kärleken omfamnade mig bildligt talat och jag fick insikt om att det fanns en djupare dimension av det inlägg som jag suttit och skrivit och redigerat, gång på gång.
Istället fördjupade jag mig i Nya Testamentets bibelverser Kor 13:4-7 som talar om Kärleken som inte söker sitt...., och efter en tid kunde jag känna hur den Kärleken omfamnade mig bildligt talat och jag fick insikt om att det fanns en djupare dimension av det inlägg som jag suttit och skrivit och redigerat, gång på gång.
Kärleken är tålig och mild.
Kärleken avundas inte,
den skryter inte, den är inte uppblåst,
den uppför sig inte illa, den söker inte sitt,
den rusar inte upp, den tillräknar inte det onda.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten,
men har sin glädje i sanningen.
Den fördrar allting, den tror allting,
den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kor. 13:4-7
Likgiltighet och själviskhet. Det ligger i tiden. Det finns hos oss alla, mer eller mindre. Det är varje människas eget bekymmer att stå emot att inte följa vår tids anda. Allt vi gör mot varandra faller till sist tillbaka på oss själva och vi kan aldrig ändra på någon annan än just oss själva. Tänk mer på vad du gör mot din nästa, än vad din nästa gör mot dig. Endast i den riktningen kan vi förändra, eftersom vi i relationer speglar oss i varandra. Våra relationer med andra är så komplexa, men också så enkla. Vad du ger får du, men inte alltid på det sätt du förväntar dig, tycker eller tror.
