Föbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré...

Läser boken "Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré" av Mamen Sánchez. Fastnar på sidan 114 där en Kenyansk kille som heter Justice plötsligt tänker mellan raderna när han erbjuder den bleka adliga flickan Noelia något att dricka och föreslår henne lemonad:

”Om du tycker om lemonad planterar jag ett citronträd
och väntar vid din sida tills det blommar och bär frukt.
  Jag korsar savannen och bestiger Kilimanjaros högsta topp
med den eviga snön för att hämta is till dig om sommaren.

Jag klättrar upp i honungsträdet utan att bry mig om binas sting
 för att söta din mun med godsaker.
Till dig ska jag med egna händer dreja och soltorka en eldfast lerkruka
där vattnet ska bära vittne om mossa, om fuktig jord och skogens örter,
om skugga, åska och honung och citron.”

Detta myller av ord om kärlek, missförstånd, konflikter, skratt och inte minst tårar skapar en fantastisk kryddblandning åt boken, gör den inte mer lättläst, men mer tänkvärd. Den är som en hård karamell, något man kan njuta av lite längre. Den går säkert att tugga i sig snabbt, men det vill jag inte utan läser, njuter, begrundar och insuper varje ord.