Jag tog mig hem till pappa fast jag är väldigt surrig efter hjärnskakningen. Att köra bil hela vägen från Stockholm till Karlstad ensam i mitt tillstånd var och inte helt optimalt förstår jag nu i efterhand, och tackar Gud för att jag kom helskinnad hem. Var ett ögonblick ifrån en otäck bilolycka på grund missbedömning från min sida både vad gällde hastighet och tid och gjorde en livsfarlig omkörning av en lastbil alldeles för nära att vägen gick ihop till en fil igen. Det blåste enormt på vägen hem och vid ett tillfälle kom det en stor pappskiva flygande rakt emot mig. Det var också lite läskigt. Hur som det var mysigt at träffa pappa, som mår så där. Han är väldigt svag. Jag tror han har slarvat med järntabletterna.
Vi satt tillsammans med Harald min mosters man i kyrkan under begravningscermonin. Kändes fint att kunna vara där för honom. Särskilt då min syster med familj har ju rest utomlands på en sedan länge planerad semester och inte kunde närvara.
Det var en fin ceremoni och även minnesstund. En vän till Harald läste upp en text med rubriken Några ord på vägen, som min moster sparat vid sängen i sitt rum. En dikt som vi först inte visste om hon skrivit själv eller om det var någon annans. Jag googlade och fann att det är en svensk dikt skriven av författaren och poeten Siv Hansson.
.JPEG)
Foto: Vänninor till min moster tog ett sista farväl.
.JPEG)
Så många rosor från min moster A:s vänner.
