Jag besökte en
kyrka ikväll och budskapet, som det talade till mig, var att vi inte ska
fokusera på våra svagheter och brister och gå bort från Gud när det känns som
allt går emot oss. I stället ska vi fokusera på Guds styrka och fullkomlighet
och tacka Gud för alla människor vi har runt omkring oss och förstå att de
förmodligen är där av en orsak, (bestämd av Gud) och att vi kan lära oss något
av varandra.
Om vi bara lyfter perspektivet högre och kliver ur vår bekvämlighetszoon. Tänk
om den som är mest jobbig i din närhet just nu faktiskt behövs där för att du
ska kunna utveckla det där du behöver för att kunna fixa det där du ska klara
av senare...?
