I natt drömde jag om lilla mamma. Hon var med på mitt kalas för att fira min födelsedag. Vet inte var vi var eller när riktigt, men hon var så sprudlande glad. Hon deltog, skrattade och pratade.Jag har bott hos pappa i en dryg månad. Idag lördag, dagen efter begravningen är det dags att åka hem. På tisdag börjar jag arbeta igen, 25 procent.
Den här månaden har varit så svår, men att vara här har ändå gett mig tröst och en känsla av att få vara till nytta, både vad det gäller begravningsförberedelser och att ta hand om pappa. När jag åker kommer hemtjänsten att ta vid och min syster. Medan jag har bott hos pappa så har hemtjänsten enbart hjälp pappa med att duscha en gång per vecka och leveranser av matlådor, tre per vecka på torsdagar kommit. Nu kommer hemtjänsten att besöka pappa tre gånger per dagen.
Livet fortsätter även om ens mamma dör. Men hur man ska förhålla sig till detta faktum och bli läkt, det återstår att ta reda på.
Att skriva är som terapi för mig. Det får mig att må bra. Det får mig att komma till insikt över saker som jag går och funderar mycket på som jag inte riktigt klurat ut. Medan jag skriver hittar jag ofta lösningen. Eller åtminstone början på en lösning. Det ger mig ro för stunden.
Vår bokhylla i sovrummet som skiljer sovrumsdelen och kontorsdelen åt är full av pärmar. Idag tog jag mig an mina dagbokspärmar som sträcker sig från 1992 och framåt.
De sista 15 åren har dagboksskrivandet successivt ersatts av Facebook och den här bloggen. Att läsa allt som jag skrivit genom åren är att resa bakåt i tiden och väcker minnen till liv som skapar märkliga känslor i kroppen. Jag slängde totalt motsvarande fyra hela pärmar. Det som nu finns kvar är det jag bedömer som viktigast att minnas och bevara.
Idag hade jag laddat upp och duschat och tvättat håret, sminkat mig och satt på mig "riktiga" arbetskläder för att jag skulle delta i ett digitalt möte som Länsstyrelsen i Stockholm anordnat.
Jag var så nervös för att vi förra veckan fick direktiv från arbetsgivaren att visa oss i kameran live när vi har möten och jag verkligen hatar det.
Jag får ångest, blir helt paralyserad av mig själv och tänker usch är det så här jag ser ut när jag rör mig och pratar. Jag kan inte koncentrera mig på något annat än mig själv. Det är verkligen jättejobbigt.
Vet ni vad som hände?
Jo, jag hörde inget när jag kopplade upp mig på Skype och efter en timme fick jag ge upp, efter att ha kallat in fjärrhjälp på datorn för att få ljudet att fungera, men de lyckades inte heller hjälpa mig. Jag kunde alltså inte delta i mötet på grund av tekniska problem och behövde aldrig visa mig. All oro för för ingenting. Så typiskt mig.
Att sakta lära mig att klara av att se mig själv själv "in action" på video, där det är omöjligt att kontrollera varje rörelse och minspel borde bli ett mål för för det här året. Att fotas är inte lika hemskt som att filmas, det har jag tränat på.
Tog en härlig promenad med Puppy i solskenet idag. Att hitta små ljusglimtar i vardagen är så viktigt! Lycka är att hitta det stora i det lilla.
Många upplevde att 2020 var ett svårt år, jag upplever att 2021 so far varit svårare än hela 2020. Omständigheterna, det som sker i vår närmaste omgivning som i familjen, på arbetet, bland vänner, grannar, bekanta eller släktingar påverkar oss mer eller mindre. Ovanpå allt det som sker närmast omkring oss påverkas vi i stort som smått av det om sker globalt i världen. Att vi är inne i tredje vågen av Covid 19- pandemin för att nämna ett exempel.
All information vi matar vårt sinne med dagligen som nyheter, Netflixfilmer, sociala medier, reklam, Google, tar så mycket plats att den inre rösten, själen liksom inte får utrymme att höras. Det är så det känns för mig i alla fall. Som om mitt inre, förhoppningsvis i samklang med Gud, försöker säga saker till mig, men inte når fram på grund av allt brus. Mottagningen fungerar dåligt.
Jag är glad och tacksam för mitt liv och det jag fått, det är jag verkligen, men... jag vill så gärna hitta saker som stärker min kreativa ådra, som ger glädje, lekfullhet och tar fram barnasinnet och modet inom mig. Jag tänker inte tillåta mig själv bli bitter, skrumpen, stagnerad eller sorgsen på grund av yttre omständigheter och problem som jag ändå inte kan påverka. Nope!
Därför behöver jag verkligen börja lyssna på den där lilla rösten på insidan som jag tror vill peka på vad jag behöver göra för att ta hand om min hälsa och kropp och själ. Hjärtat vill mer, men vet inte hur?
Alla ska gå sin väg och ingen ska gå min mer än jag själv. Därför är det min livsresa som jag behöver fokusera på, så att jag blir en person som jag själv skulle vilja möta och bli inspirerad av. Helt enkelt bli bäst på att vara mig. Vara den som Gud säger att jag är. Göra det som Gud ser att jag har förmåga att göra.
Livet är som en lång skola och handlar till stor del om hur vi väljer att leva det trots omständigheter vi föds in i. Valen vi gör påverkar våra liv, omständigheterna också. Det bästa av allt är att vi inte är ensamma. Gud vakar och har omsorg över oss. Att inse att vi får vila i Guds famn när vi är ledsna, hålla hans hand när vi är nervösa och rädda, fröjdas i hans närhet när vi är glada är som balsam för själen. Herren går bredvid dig när det är svårt.
Även om du inte ser honom finns han där. När det är som jobbigast så bär han dig, om du tror på honom. Insikten ger frid i hjärtat på riktigt. Vi kan prata med Gud om allt för han gillar det. Han gillar ärlighet och att vi vågar lägga fram alla korten på bordet inför honom. Du kan möjligen dölja saker för människor men aldrig för Gud. Han ser allt.
Den kropp vi fått har vi ansvar över att förvalta på bästa sätt, att skada oss själva är inte gott. Det är aldrig försent att göra kloka val och ta hand om sig själv. Älska din nästa såsom dig själv säger Jesus. Så om du skadar dig själv, hur älskar du då din nästa utan att skada henne också? Det vi gör mot oss själva påverkar vår omgivning, vår nästa indirekt eller direkt.
När det är jobbigt och tron vacklar har vi valet att sluta tro eller resa oss upp och bli ännu mer fasta i att Gud är den han är och hans kärlek till oss är evig. Varje gång vi faller finns han där för att hjälpa oss och tro på att vi klarar av att möta svårigheter, besegra frestelser och bli starkare. Han har mycket högre tankar om oss än vi själva har. Om vi hoppas på Gud, så finns det hopp.
Vi ska hedra våra föräldrar, står det i Bibeln och givetvis har det en djup mening. Det är ju våra föräldrar som gett oss livet. Vi väljer inte våra föräldrar sägs det, men hur vet vi det egentligen? Jag tror allt har en mening. Jag pluppade ut ur mammas mage med en väldig fart. Ivrig att möta livet. Så tack för livet mamma och pappa. Tack för att ni skapade mig och min syster.
xoxo Sophia
Är det dags att omvärdera ordspråket ärlighet varar längst? Skapar ärlighet mest konflikter? Önskar vi endast höra positiva saker och inte längre lyssnar till råd som kan innehålla obekväma saker som sårar vår stolthet.
Ord kan skada relationer mer än man tror. Men ord kan också hela och stärka. Om de sägs på rätt sätt och tas emot på det sätt som var avsändarens avsikt. Att bibeln talar om...att tala är silver att tiga är guld är ingen slump. Häri finns ett mycket viktigt budskap.
Min filosofi och hur jag uppfostrats är att alltid vara uppriktig oavsett om det jag har att säga är ifrågasättande, tillrättavisande eller en uppmuntrande. Likaså att säga vad man har på hjärtat direkt till personen ifråga istället för att gå bakom ryggen och prata med andra. Förtalar du någon kommer det att påverka och splittra er relation på ett eller annat sätt. Det är en regel och inte ett undantag.
Jag vill umgås med människor som är ärliga och uppriktiga. Som har mod att säga till mig om jag gör fel. Jag tror att jag behöver korrigering och tillrättavisning då och då. Men jag behöver också uppmuntran och vänlighet. Precis som alla andra.
Vi behöver både sött och salt i livet. Ris och ros. Glädje och sorg. Vatten och torka. För att växa.
Jag menar det jag säger. I stundens hetta kan jag överdriva något och orden bli onödigt hårda. Förlåt mig för det. Jag vill inte såra någon, egentligen. Bara få personen att öppna ögonen och börja göra val som leder personens liv framåt.
Ibland kan mina ord ha den hjälpande effekt jag önskar, men inte utan ett pris som jag får betala. Till exempel att personen känner sig sårad och påhoppad av mig, tar orden till sig, lär sig något, men blir stolt och tar avstånd från mig för gott. Det kan ju mycket väl vara någon som betytt mycket för mig.
Kanske det är en naturlag att det ska vara så? Att de enda relationer som håller om man är ärlig är de som är menade att bestå.
Jag ligger i min röda soffa i vardagsrummet och har tagit med mig täcke och kuddar. Vänster axel/arm värker och jag kan inte träna eftersom jag inte känner mig fullt frisk. Jag hostar och har början till ont i halsen. Det är därför jag ligger och vilar mig.
Covid-19 epedimin begränsar livet på ett sätt, men samtidigt är det lite skönt med den här stillheten, då den ger tid över för dagdrömmar och reflektioner.
Livet tuffar på oavsett naturkatastrofer, epidemier, krig och annat. Jag reflekterar över vilka människor som jag inte träffar som jag saknar och förundras på samma gång över att jag överlever ändå, trots att jag saknar dem. Saknaden kommer och går. Saknar någon mig?
Jag reflekterar kring begreppet tacksamhet. Jag har mycket att vara tacksam över.
Tre saker att vara tacksam över:
Som allt som ligger i det fördolda är mina drömmar vaga och abstrakta. De saknar konturer som väntar på att få skapas, skapas av mig om jag bara förstod hur, när och vad?
