Mitt egna jag, det som är mina alldeles egna tankar ska varje dag tävla bland allt som är så viktigt i detta världsomfattande kosmos av kunskap. Jag tappar mig själv.
Ja, kunskap är bra. Omvärldsbevakning ger oss förståelse, ger oss rätt att påverka mera, men vad händer med unikiteten? Var finns det plats för våra egna tankar att gro när vi är så påverkade av allt vi matas med dagligen. Går det att stänga av? Går det att värja sig? Jag är så trött på alla pådyvlade måsten och krav. Mitt inre jag ropar efter vila. Ropar efter andrum, tysthet och kravlöshet.
Kanske jag tillhör de "extra känsliga"? Eller så tillhör jag de "extra vakna" som vägrar svepas med och bli en död fisk som följer strömmen. För strömmen, bruset eller vad du vill kalla det, ger mig inte frid på insidan. Jag vill vara en levande fisk som simmar mot strömmen.
