När jag får veta att min fasters man dött blir jag så ledsen. Får läsa det i ett mail som min mamma skickat och som jag läser precis innan jag ska gå och lägga mig. Sorgen slår mig hårt i bröstet och jag börjar gråta. Jag som nästan aldrig gråter nu för tiden.
Jag tänker på min faster och mina kusiner M och U. Tänker på J-O, min fasters man. Minnet av honom blir tydligt. Jag kan se honom framför mig. Hans spjuverlika blick och höra hans skratt. Jag kan höra honom såsom om han pratade. Han ser glad ut. Det är så jag minns honom.
Jag vill så gärna skicka en hälsning till min faster. Jag googlar om sorg och på vad man skriver till någon som just förlorat en nära anhörig en hel kväll.
Jag fastnar för ett stycke i en dikt skriven av Canon Henry Scott:
"Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande. Kalla mig vid mitt vanliga namn.
Tala till mig sådär som du alltid gjort. Ändra inte ditt tonfall.
Håll sorgen bora från din röst. Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt.
Skratta som vi alltid gjort.
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
Låt alltid mitt namn finnas med er därhemma.
Uttala det som ingenting hänt. Sorglöst. Utan spår av skuggor"
Så jag köper ett kort med en vacker bukett i min favoritfärg med dubbla sidor och skriver det här stycket till henne på ena sidan och på den andra sidan skriver jag:
"Jag blev så ledsen när jag hörde vad som hänt.
Mina tankar är med dig och U och M med familj,
i sorgen och saknaden efter J-O."
