Nu till något helt annat. Min period (eller det dääär ) har börjat bete sig avvikande. Det är är andra gången på tre månader som jag får blod i trosan flera dagar före det däär egentligen ska komma. Dessutom känner jag mig premenstruell större delen av månaden. Är det klimateriet som är på ingång? Faktum är att jag tror det. Blää. Jag har varit som en klocka i alla år och aldrig fått mellanblödnigar som det så korrekt heter när man skvätter lite nu och då. Nu har jag fått det två gånger sedan jag gick till gynekologen i februari för en misstänkt infektion, vilket jag också hade. Jag fick penicillin och infektionen hävdes, men månaden efter och nu igen, kommer blod i trosan en vecka innan utsatt tid. Hur kul är det på en skala? Tydligen ska det vara normalt, så denna gången bokar jag ingen tid hos gynnekologen. Jag lyssnar på gynnekologens ord från förra gången om att det är normalt att börja blöda en vecka för tidigt.
Vi blir äldre. Alla blir äldre. Allt skapat är förgänligt och så är vi. Mamma är 75 år fyllda i januari, pappa ska fylla 84 år i oktober, min syster ska fylla 48 år i oktober, min äldsta systerdotter ska konfirmera sig i sommar, min moster Annie har fyllt 86 för att ta några exempel. Två av mina fem katter har fått somna in på grund av åldersrelaterade sjukdomar. Jag vill inte, men måste acceptera. Allt det som händer omkring mig är inte som det har varit. Livet ger och livet tar.
Jag lever i min förhållandevis lyckliga bubbla. Jag är älskad av min familj, inte utsatt för övergrepp eller liknande. Där jag bor trivs jag, jag älskar mina katter och vill inte ha någon annan än min man vid min sida, så det är nog främst min jobbsituation jag inte är ett hundra säker på i hjärtat. Jag stannar på grund av trygghet, men hjärtat vill nog innerst inne jobba med något mer kreativt och där jag känner att jag gör en skillnad för någon. Jag tror att jag skulle bli lycklig av att jobba med djur och för djurs bästa. Eller kanske som hårfrisör eller driva ett eget café/restarang. Jobba med något där det märks att man gör något för någon annan.
Nu hoppar tankarna vidare till det här. Jag och min man gifte oss 2008 och jag skickade ut brev till alla dem vi ville bjuda på vår bröllopsfest, men som vi inte hade råd med just då, med bild på mig och min man från bröllopsdagen och med ett löfte om en framtida fest. År 2018 har det gått tio sedan vi gifte oss och jag vill verkligen ha en fest och bjuda alla dem jag älskar och bryr mig om. För snart är många för gamla och en efter en trillar av pinn. Hitintills har jag lyckats sparat ihop 7.500 SEK till festen. Det är inte mycket, jag vet.
Härom natten drömde jag om att jag och Moses skulle gifta oss på nytt. Plötsligt var det en dag kvar och jag hade glömt att beställa mat, skaffa präst och köpa in bröllopsklänning. Hu, en riktig rysare. Allt gick fel! Undrar vad det betyder? Vet att jag innan jag somnade bad till Gud att han skulle visa mig och hjälpa mig med den här planeringen av bröllopsfesten som inte blivit av so far.
Det här kanske inte är det mest positiva inlägget jag skrivit, men ibland är faktiskt livet mindre positivt. Ibland måste vi få stanna upp och reflektera för att kunna fatta beslut som leder till bra saker i förlängningen.
xoxo Sophia
