Skillnaden mellan att gå från okey till inte okey är hårfin (skämt och sido ). En morgon när du vaknar så ser du att du förstört din frisyr. Ångest infaller. Du klipper dig desperat igen, men det blir inte bättre, utan sämre. Gränsen är nådd. Nu måste du ringa din frisör och erkänna att du klippt dig själv och återigen be henne om hjälp.
Det har förmodligen aldrig hänt dig? Du skulle säkert aldrig ens komma på tanken att klippa dig själv, vilket vansinne! Men du, det är min verklighet. Min verklighet när jag är stressad och orolig. Då gör jag så som jag beskrivit ovan. Förstör för mig själv. Jag vill ha långt hår, men det går ju inte när jag klipper mig själv.
Ibland blir det bra faktiskt, men lika många gånger går det dåligt. Jag vet, jag är inte ett barn. Så här säger min man:
- Du är inte barn. Barn skulle kunna göra så här men du är vuxen. Vuxna gör inte så här. Han har rätt. Vuxna gör inte så här. Det är dumt, ologiskt och självdestruktivt.
- Varför gör du det, frågar han? Jag har inget bra svar, men jag svarar honom ändå vad jag tror;
- Jag gör så här när jag är orolig och missnöjd med mig själv på ett eller annat sätt.
Alltså när jag känner att jag inte har kontroll över nuet och mitt liv, då gör jag något konkret med mig själv istället som jag kan kontrollera- för stunden. Låter det vettigt?
Nej, såklart inte. Jag erkänner. Jag måste ha någon slags psykisk störning som ger sig i uttryck i ett självdestruktivt beteende.
Det är inte bara håret. Det går inte en dag (nästan) utan att jag tänker på mina tänder och mitt bett. Trots att jag gått i terapi för detta hos psykolog och ätit medicin för denna fixering i 15 år, behandlats av olika tandläkare och bettfysiologer och tandreglerare i omgångar i mitt liv.Vissa tider är det bättre, men fixeringen och den påföljande ångesten och i värsta fall depressionen, om det går för långt, återkommer mer eller mindre kraftigt, gång på gång i mitt liv. Som en klibbigt tuggummi som inte vill släppa från skosulan.
Ångest ger sig i uttryck på många sätt skulle en psykolog säga. Jag väljer kanske att fokusera på en kroppsdel när andra saker omkring mig blir för svåra att lösa. Eller kanske är det perfektionisten i mig som vägrar acceptera och omfamna mig själv? Kanske är jag alltför kritisk mot mig själv och andra? Inget kan vara perfekt, men bra nog. Tillräckligt bra duger, kanske jag borde ha som motto istället för endast perfekt är gott nog. Eller är att lära sig att inte svara på impulserna när fixeringen ger sig till känna den rätta lösningen. Bryta mönstret och fokusera att må bra ändå, trots att inte ha alla svaren eller lösningarna på studs. Att lära sig ha tålamod och vara stilla tills lösningen dyker upp. Fästa blicken mot Gud istället för på mig själv.
Bli stilla och besinna att jag är Gud, upphöjd bland hednafolken, upphöjd på jorden.
Psaltaren 46:1
- Nu ser du ut så här, sa min man. Du får vara stolt, det är din stil nu!
De orden gav mig mod att gå till jobbet, rak i ryggen och möta kollegorna som såg och kommenterade min nya frisyr. De flesta sa:
- Ny frisyr. Fint! Några frågade om jag trivdes eller om jag tyckte att det var för kort? Jag svarade dem ärligt att jag tycker att det är för kort. Några tittade lite underligt på mig utan att säga något alls.
Jag överlever. Hår växer ut. Det är ingen världskatastrof. Bara Sophiakatastrof!
Jag överlever. Hår växer ut. Det är ingen världskatastrof. Bara Sophiakatastrof!
