När jag var yngre var allt antingen svart eller vitt. Med åren har jag märkt hur jag förändrats. Det finns definitivt en gråskala emellan svart och vitt, rätt och fel. De erfarenheter jag fått genom åren jag levt, är det dem som får mig att revidera vissa sanningar, får mig att tolka saker annorlunda nu än förr ?
Eller är det magkänslan som fått ge vika för det mediabrus vi ständigt utsätts för som berättar vilken sanning vi ska tro på?
Bibeln är för mig sanning, men även den kan tolkas på olika sätt. Jag vill vara ödmjuk inför det faktum att jag inte förstår allt och att den enda som förstår allt är Gud som skapat oss och som älskar oss.
Gud älskar oss, även den som syndar, men avskyr synden i sig , eftersom han är kärlek och kärleken vill inget ont. Kärleken i sin rena kraft är god, för att upphovsmannen till kärleken är Gud. Gud som är suverän.
Därför lämnar jag mina frågetecken till dig Herre, och tror att du visar mig den rätta vägen. Vi människor är inte kallade att döma varandra utan att älska varandra och göra mot andra såsom vi själva önskar oss bli behandlade.
Det sa Jesus som jag tror på. Det sa Jesus som är Guds son och därmed Gud själv. Det borde vara det viktigaste budet av allt. Älska din nästa såsom dig själv.
xoxo Sophia