För mig är äkthet och snällhet förutom att vara utgivande och kärleksfull också att att ha mod säga vad man tycker och att vara pålitlig.
Egentligen riktar sig nog min filosofi om äkthet och snällhet inte bara till dem jag tycker om utan egentligen till alla jag möter. Jag är väldigt spontan och kan ge både ris och ros till personer jag inte känner så väl. En gåva eller ett defekt? Det beror på mottagaren. Ibland hjälper det någon, ibland får jag fiender. Ibland får jag tack efteråt för att jag sa det som ingen vågat säga.
Eftersom det här är ett av mina personlighetsdrag eller kort och gott jag, så förväntar jag mig omedvetet samma sak tillbaka, åtminstone av dem som verkligen älskar mig. Jag vill inte att någon tassar på tå runt mig eller pratar bakom min rygg för det hjälper inte, det bara stjälper. Jag behöver raka rör. Ris och ros. Jag behöver feedback. Kanske inte varje dag, då skulle jag känna mig påpassad och jagad. Men då och då och i lagom doser, särskilt när mina känsligaste tentaklar säger mig att något inte stämmer där ute.
Att vara snäll för mig är att ha ett förlåtande sinne och att ha förmåga att förstå skillnaden mellan när det hoppar ut grodor ur någons mun för att personen har en kass dag och egna bekymmer eller när det som personen säger som sårar dig faktiskt är sant. Det sistnämnda om att ha förmåga att förstå skillnaden....kanske rör sig om en kombination av storsinthet och vishet.
Vågar du erkänna att det ligger något i vad någon som känner dig väl observerat om dig utan att vända den personen ryggen för att det svider?
Vågar jag?
Det är sanningen som gör oss fria och får oss att växa som människor. Det är de människor som utmanat mig (kärleksfullt) i mina dagar som fått mig att växa mest. Inte de som bara håller med hela tiden och inte berättar vad de egentligen tycker och tänker om mig.
