Vår bokhylla i sovrummet som skiljer sovrumsdelen och kontorsdelen åt är full av pärmar. Idag tog jag mig an mina dagbokspärmar som sträcker sig från 1992 och framåt.
De sista 15 åren har dagboksskrivandet successivt ersatts av Facebook och den här bloggen. Att läsa allt som jag skrivit genom åren är att resa bakåt i tiden och väcker minnen till liv som skapar märkliga känslor i kroppen. Jag slängde totalt motsvarande fyra hela pärmar. Det som nu finns kvar är det jag bedömer som viktigast att minnas och bevara.
Att skriva är som terapi för mig. Det får mig att må bra. Det får mig att komma till insikt över saker som jag går och funderar mycket på som jag inte riktigt klurat ut. Medan jag skriver hittar jag ofta lösningen. Eller åtminstone början på en lösning. Det ger mig ro för stunden.
