Idag ramlade jag pladask på asfalten och slog i höger sida vid ögonbrynet och på kindbenet medan jag försökte att hinna ifatt Puppy som lössläppt sprang mot en stor schäfer cirka hundrafemtio till två hundra meter bort. En grop eller flera i gräset där jag befann mig medan jag sprang för att gina och hinna ikapp min lilla chihuahua fick mig att tappa balansen, medan benen fortsatte framåt helt utan min kontroll. Och fort gick det. Jag minns att jag skrek nej innan jag kraschlandade rätt ner i asfalt och grus på gångbanan. Schäfern och hundägaren ”försvann”, kanske i rädsla för att Puppy skulle fortsätta springa emot dem. Puppy stannade tack och lov kvar där jag föll och cirkulerade runt mig.
Jag reste mig yr och i chock en liten stund senare och vinglade framåtlutad till en bänk vid innergården av min hyreshuslänga, ringde en granne som är sjuksköterska och som jag nyss hejat på. Hon med flera grannar kom ut och såg till att jag fick komma iväg med ambulans till St:Görans sjukhus och ligga där till midnatt. Inga ben brutna eller inre blödningar, bara en rejäl hjärnskakning och ett rött öga. Helt galet, eller hur?
Så glad att jag finns kvar, om än en smula tilltufsad.
