I natt drömde jag om lilla mamma. Hon var med på mitt kalas för att fira min födelsedag. Vet inte var vi var eller när riktigt, men hon var så sprudlande glad. Hon deltog, skrattade och pratade. Hon var yngre än när hon dog med mörkt hår och en kropp som inte verkade ha ont och om jag inte minns fel så fanns det massor av kakor på bordet som hon bakat. Hon var så levande i drömmen och jag minns att jag funderade på att berätta för henne att hon har varit död i sex månader så att det här kan inte stämma? Jag kan inte vara på kalas med min mamma som är död. Men jag kom mig liksom inte för att säga något, för jag ville inte avbryta hennes glädje. Och jag kände mig också så oerhört glad för att få umgås med henne. Hon var så levande.
När jag ringde pappa idag och berättade om min dröm sa han att han vaknat i morse av att han såg mamma i dörröppningen till hans sovrum, lite framåtlutad och frågade - Vill du att jag sätter på lite kaffe?
Jag tror att mamma är på en bättre plats nu där hon inte har smärta och sorg. Det tror jag hon på något sätt vill förmedla. Jag har nämligen saknat henne så oerhört den senaste veckan och tänkt på hur hon dog och att vi inte var beredda och att vi känner oss lite lurade av vården som inte berättade förrän in i det sista hur illa det var med henne. Kanske därför hon visar sig så glad i drömmar för både mig och pappa. För att vi ska veta att hon har det bra där hon är. I himlen hoppas jag och tror, hos Gud.
Foto: Mamma i min röda soffa 16 september 2015
