Väl på Albano, när jag får papperspåsen i handen med Esmeraldas urna frågar jag sköterskan:
- Hur vet jag att det verkligen är hon? Mina ögonen fylls med tårar och så även sköterskans. Hon tar påsen ifrån min hand och lyfter upp kartongen och visar mig den vita klisterlappen där det står: Esmerada-Hona-Cornish rex-Född 2002-06-09.
Min strupe känns som den kläms ihop och jag trycker fram:
- Ok,tack!
Jag fortsätter:
- Det här är Bea. Det är Esmeraldas dotter. Jag tog med henne som stöd.
Sköterskan klappar henne och säger: - Åh, är det hennes dotter?
Hon ler och jag ler och tårarna rinner ner för mina kinder. Jag kan inte hejda dem. De bara väller fram. Mina tårar smittar av sig på sköterskan och hennes stora ögon fylls med tårar. Jag vänder mig om och går ut med Bea i väskan och Esmeralda i kassen.
I bilen plockar jag ut kartongen med urnan från kassen och sätter den i väskan bakom Bea. Bea verkar förstå att det är något alldeles speciellt hon har bakom sig. Hon sitter vördnadsfullt stilla och jamar bara till svar när jag säger henes namn. Resan hem är dimmig. Jag, Bea och Esmeralda. Vi- på väg hem. Tillsammans!
Foto: Let's go Bea, nu hämtar vi hem lilla mamma.
Det blir en känslomässig resa, men nu är vi hemma. Först tänker jag sätta henne i klädgarderoben, där hon brukade ligga när hon ammade, men det känns så instängt. Den här platsen känns värdig Esmeralda. Med utsikt över hela lägenheten, lite ovan leopardbädden hon gillade så mycket.
Foto: Den här platsen känns värdig Esmeralda.
Foto: En liten träurna, känns ren och fridsam.
