Båda damerna har fått komma hem

Hämtade hem min älskade Bea från Albano i Danderyd idag. Simon följde med som stöd.
 Tack för åren jag fick med dig och din mamma Esmeralda. Mitt lilla hjärta ❤

Foto: Beas träurna står nu till höger om Eseraldas.

 Skönt att ha er bredvid varandra igen, mina älskade vänner.

Foto: "Damerna" på resa i februari 2016, medan de fortfarande
levde och mådde bra.

Far och dotter - ett sista foto....

Far och dotter, en sista gång tillsammans tar vara på solen som skiner in genom fönstret på morgonen den 14 februari. Simon och Bea. Mina två vita katter som jag älskar så mycket.
Saknar dig så lilla Bea ❤❤❤

Foto: Bea tittar upp på pappa Simon

Lilla Bea får somna in på Alla hjärtans dag

Bea blir bara sämre. Hon är darrig och lite vinglig. På morgonen kryper hon in i garderoben. Jag har ett återbesök hos veterinären för Simon kl.10:30 idag och åker dit.

Simons läge är oförändrat. Tack Gud för det, men Bea, åh mitt hjärta gråter för Bea. Efter samråd med veterinären i Alvik tar jag med mig Bea på eftermiddagen till Albano Djursjukhus i Danderyd för en second opinion.

Jag får träffa en mycket sympatisk och kunnig veterinär som ger mig två alternativ. Antingen låta henne somna in eller gå "all in" dvs lägga in Bea för stor utredning där man tar ultraljud på njurarna, mäter blodtrycket, gör en omfattande blodprovsanalys samt sätter henne på dropp och fosfatbindande medicin för att försöka få ner det otroligt höga njurvärdet som de kallar akut njursvikt.

All-in alternativet är en chansning. Det finns inga garantier för att hon kommer att svara på behandlingen med så höga värden som hon har. Om hon svarar på behandling kan hon i bästa fall leva upp till ett år till eller så kan det krascha redan efter några dagar efter behandlingen. Hon är på väg att förgifta sig själv förklarar veterinären då njurarna släpper ut gifterna i kroppen som den inte klarar av att rena och det medför såriga slemhinnor i magsäcken som gör att hon är illamående och har konstant ont i magen (de kan även utvecklas magsår) Det är därför hon inte vill äta och dricka och det leder till att en nedåtgående spiral som gör att värdet skjuter i taket. Även om man tillfälligt får ner värdena kan man aldrig få bort sjukdomen.

Veterinären som undersöker Bea lyckas hitta ena njuren och när hon klämmer på den känns den ojämn och lite deformerad, vilket tyder på att det pågått under lång tid, kronisk njursvikt som det kallas.

När beskedet landat inom mig väljer jag att låta min lilla Bea somna in idag på Alla hjärtans dag. Hon somnar i min famn i samma rum som hennes mamma Esmeralda - för ett halvår sedan.

Foto: Bea i väskan hos veterinären. 

Foto: Bea i min famn efter att hon fått avslappningsspruta och kanylen insatt. 

Hon har inte fått insomningssprutan än. Jag bad veterinären att vänta lite
med den och ge oss tio minuter egentid. Spelade Carola för henne -
"Sov du lilla videung"

Foto: Bea har somnat in

Foto: Min vita fina lilla Bea- älskar dig så mycket ❤

Jag är inte beredd!

Det var i samband med att alla katterna gick över till njurfoder på grund av Simons förhöjda njurvärde som jag la märke till att Bea tappat aptiten och börjat spy allt oftare. Jag tänkte att hon kanske var lite känslig för det nya fodret. Prövade olika sorter och upptäckte att hon faktiskt knaprade i sig av Royal Canins mest välsmakande njurfoder, så det fick hon fortsätta med.

Jag erkänner att mycket fokus legat på Simon sedan jag fick kännedom om hans lindrigt förhöjt njurvärde i mitten av december. Kanske är det därför jag inte riktigt tagit in att Bea mådde dåligt hon också.

Men visst märkte jag att Bea började vilja dricka vatten endast ur tvättfatet på toan. Hon var väldigt bestämd på den punkten och jag tänkte att det var en lite märkligt fix idé från hennes sida som jag lät henne göra. Hon åt mindre. Det såg jag. Först när jag vid ett flertal tillfällen sett henne spy enbart vatten börjar mina inre varningsklockor signalera. Det hände första gången för kanske två veckor sedan.

Simon hade återbesök hos veterinären för att kolla njurvärdet ikväll, men igår ringde jag och bytte så Bea fick tiden istället. Beas blodprov visade ett njurvärde på 1212 och normalt ska det ligga mellan 73-202.

Chocken kommer som ett slag i huvudet. Bea är döende! Jag ställer samma frågor om och om igen. Stämmer verkligen proverna? Hur kunde det bli så här.. Jag förebrår mig själv. Veterinären svarar på mina frågor. Troligtvis hade utgången varit densamma även om jag kommit för en månad sedan säger hon. De går inte att återställa trasiga njurar, bara bromsa utvecklingen. Det är en smygande sjukdom som oftast inte uppvisar symtom förrän det redan är för sent.

Bea får följa med hem ikväll, även om prognosen är väldigt dålig. Veterinären ordinerar dropp under huden och en tablett som ska öka aptiten samt ett foder som jag ska blanda ut med vatten och spruta in i mungipan för att hon ska få näring. Eftersom chocken inte lagt sig ska jag få lite tid att smälta beskedet men det finns ingen väg tillbaka, så säger veterinären.

Min Bea, 13 år och knappt 3 månader. Mitt lilla hjärta ❤ Jag är inte beredd! Inte beredd alls. Om man någonsin blir det när det är dags att säga farväl till dem man älskar?

Foto:Bea och jag hos veterinären

Söndagsfika

Idag  bjöd mamma hem moster Annie och hennes man Harald på söndagsfika. Jag fixade en fruktsallad med massor av frukter, russin,valnötter samt citronsås med blomsterhonung. Mamma bjöd på sina goda hembakta kakor och en köpt mandel- och kolasåstårta som var supergod!

Det var så mysigt att träffa Annie och Harald. De pratade om gamla tider. Om var och hur de träffades första gången. Det kändes så härligt att höra dem berätta. Just nu har jag tyvärr glömt exakta detaljer om årtal och i vilken stad, men jag tror det var Skövde och att det var någon gång i mitten på femtiotalet.

Harald låg i lumpen och Annie var där på besök. De träffades på en dans och började brevväxla med varandra. Senare skaffade moster Annie ett sommarjobb på en mataffär i Skövde. Hon skrev ett brev till Harald och föreslog att de kunde träffas en viss tid och dag på ett ställe i staden. På dagen och tidpunkten som Annie hade föreslagit var de båda där. Det var så det började....

Foto: Mamma och pappa

 

Foto: Harald och Annie

Novemberhelg med nära och kära

Jag tar tåget hem till mina föräldrar i Karlstad. Jag tar med mig Bea och mamma och pappa hämtar oss på tågstationen. Jag blir varm i hjärtat när jag ser dem på perrongen. Under resan sitter vi mitt emot en dam med en stor snäll labrador som ligger på golvet under bordet. En snällare hund har jag inte skådat. Supermysig och väluppfostrad.

Det är halvdag på jobbet idag eftersom det är Alhelgonahelgen, så jag bokar en tågbiljett med avgångstid 14:08. Stressen över att vi nästan missade tåget på grund av stopp i trafiken när min man skjutsar oss till stationen har gjort mig totalt utmattad, så när jag kommer hem till mina föräldrar ber jag att få gå och lägga mig efter maten och vila. Det får jag och somnar nästan direkt. När jag vaknar tittar vi på en film och sedan är det dags att sova.

Foto: Det är kallt på tåget.

Den här platsen känns värdig Esmeralda.

Idag ska jag hämta hem Esmeraldas aska. Tar med mig Bea. Let's go!

Väl på Albano, när jag får papperspåsen i handen med Esmeraldas urna frågar jag sköterskan:
- Hur vet jag att det verkligen är hon? Mina ögonen fylls med tårar och så även sköterskans. Hon tar påsen ifrån min hand och lyfter upp kartongen och visar mig den vita klisterlappen där det står: Esmerada-Hona-Cornish rex-Född 2002-06-09.

Min strupe känns som den kläms ihop och jag trycker fram: 

-  Ok, tack!

 Jag fortsätter: 

- Det här är Bea. Det är Esmeraldas dotter. Jag tog med henne som stöd. 

Sköterskan klappar henne och säger: - Åh, är det hennes dotter? 

Hon ler och jag ler och tårarna rinner ner för mina kinder. Jag kan inte hejda dem. De bara väller fram.  Mina tårar smittar av sig på sköterskan och hennes stora ögon fylls med tårar. Jag vänder mig om och går ut med Bea i väskan och Esmeralda i kassen.

Foto: Let's go Bea, nu hämtar vi hem lilla mamma.

I bilen plockar jag ut kartongen med urnan från kassen och sätter den i väskan bakom Bea. Bea verkar förstå att det är något alldeles speciellt hon har bakom sig. Hon sitter vördnadsfullt stilla och jamar bara till svar när jag säger hennes namn. Resan hem är dimmig. Jag, Bea och Esmeralda. Det blir en känslomässig resa, men till sist är vi hemma. Först tänker jag sätta henne i klädgarderoben, där hon brukade ligga när hon ammade, men det känns så instängt. Platsen jag väljer  känns värdig Esmeralda. Med utsikt över hela lägenheten, lite ovan leopardbädden hon gillade så mycket.

Foto: Den här platsen känns värdig Esmeralda. 

Foto: En liten träurna, känns ren och fridsam.

Jag saknar dig Esmeralda! Ses i himlen hoppas jag! Älskar dig!!!

Det känns som jag dör inombords. Skiter i alla som inte fattar. Hon var min vän, en av de bästa. Mitt hjärta blöder. Oavsett om du anser att det BARA var en katt. Hon var min själsfrände. Skiter i att folk tänker att jag har ju fyra katter kvar. Esmeralda var ledaren. När hon försvann dog dynamiken. Hela flocken inklusive mig sörjer. Inget är sig likt. Hon fattas! Såå mycket. Vi var så nära varandra och nu är hon så saknad. Sååå himla saknad. En del av mig dog när hon dog. Sorg är så svårt. Det gör så ont....

Foto: Jag och mina kattdamer, Bea och Esmeralda.

Esmeralda är piggare

Vi har bytt från rosa tabletter till ett foder utan jod som ska minska T4-nivån. (sköldkörtelhormon). Nu är det bestämda mattider och skilda rum som gäller under matstunderna. De andra katterna får äta hennes mat- så länge de äter sin egen också.

En penicilinkur gjorde att hon repade sig från det kritiska läget för 2,5 vecka sedan. Hon får luftrörsvidgande medicin som hon inhalerar en gång dagen.Vi har skippat kortison via inhalator. Istället endast en kortisontablett om dagen plus 1/4 bloddtryckssänkande Norvask.

Jag har intensivbehandlat henne med Aloe Vera som hon fått dricka i 3 veckor nu. Hon är smal, hostar fortfarande, men är på det hela taget mycket piggare. Pälsen som har varit sträv och obefintlig förutom på bröstet har börjat komma tillbaka och hon börjar se ut som när hon var kattunge. Vi tar en dag i taget, Loppan och jag. På tisdag ska vi till veterinären på Albano igen för uppföljning.

Jag känner mig så glad idag!

Foto: Esmeralda börjar se ut som när hon var kattunge, för hennes päls
har börjat växa.

Foto: Fina Bea vill också bli fotograferad

Foto: Så även Eduardo

Foto: ....och storpappan Simon

Mina små älsklingar

Foto: Bea och Simon

Foto: Bea, Esmeralda, Simon (längst fram)

Automatiskt bloggskrivande,....eller?

Tänk om man kunde samla alla tankar man hinner tänka när man sitter på tunnelbanan på väg in till city eller när man är på väg hem, automatiskt i bloggen. För visst är det så att man hinner tänka massor med saker, många ganska finurliga saker som man sedan glömt bort när man sitter så här på kvällen och vill uttrycka allt det där man tänkte medan man satt där och tiden bara gick. Automatiserat bloggskrivande skulle man kunna döpa denna uppfinning till, men vad skulle man göra med alla felloggar, ja allt det där man tänkte som man kanske inte vill ska hamna i en blogg. Det skulle förmodligen inte bli så tidssparande i slutändan....

Längtar efter Bobbys hårstudio eller vad det heter som ska öppna salong i Vällingby. Jag vill göra mina extensions där! Vill få det så där fint som Carolina Gynning och hon får sitt hår fixat hos Bobby Oduncan har jag läst.

Nä, det blev inget vettigt skrivet ikväll, så jag kommer att gå och hälsa på Moses istället. Han sitter i soffan bakom sin dator eller säger man framför sin dator? Hur som helst, dags att gå dit och pussa på honom lite och kanske dricka kaffe och äta rostat bröd med bregott och parmensanost på. Mums!

Det ligger två katter på min dator, en på min stora tjocka gamla skärm och en ovanpå hårdisken. Det är damerna, mamma Esmeralda och lilla Bea. Jag lovar dig att om jag går och sätter mig i soffan så kommer Bea att komma dit. Hon följer mig vart jag än går.... min lilla vita Bea eller "Låtsas" som vi också kallar henne. Hon låtsas nämligen att hon inte syns och tror verkligen på det också. Hon kan sitta långa stunder alldeles bredvid mig i soffan och bara titta och titta med sin stora kloka ögon och om man "upptäcker" henne och säger hennes namn eller försöker klappa henne så skriker hon "mneej", ungefär som att hon blev upptäckt. Vi undrar ibland vad hon tänker på och om hon en dag skulle kunna börja prata, för hon är verkligen märklig. Min lilla, lilla vita kisse, min darling.