Endast de som konfronterar sina fieder är i sanning modiga...

"Endast de som
 konfronterar sina fiender är i sanning
modiga. Ännu modigare
är de som konfronterar sina vänner"

Det skulle kunnat vara ett klockrent citat från mig för kanske 6 år sedan. Idag vet jag inte... Tror jag lärt mig att välja mina strider och inte ständigt försöker rätta till världen och alla i den, inkluderat mig själv. Vet inte om jag är mindre modig för det? Det är bara ett annat sätt att förhålla sig till verkligheten. Att tänka efter innan man reagerar instinktivt och inte agera på sina impulser och samtidigt inte bli totalt passiv är en balansgång- iallafall för mig.

Att lära sig från sina misstag, att inse att allt inte kan vara perfekt men ändå tillräckligt bra för att man ska kunna känna sig tillfreds med livet är en ständig kamp i mitt inre. Men jag tror att jag tack vare error and trial,lyckas bättre med att övermana den kampen ju äldre jag blir.. Det är min strävan iallafall. Om det är klokhet, så är det något bra!

Min mamma säger att jag är vis och framför allt eftertänksam. Eftertänksam ja, men oftast först efter jag öppnat munnen. Då dissikerar jag vad jag själv sagt lika noggrant som en obducent. Funderar på hur den jag talat till tagit emot mitt budskap. Känslig och okänslig på samma gång. Tacksam över dem som förstår sig på mig, då jag inte alltid gör det själv. Jag hasplar nog ur mig en hel strunt, men då och då kommer ett guldkorn. 

Jag är fortfarande inte rädd för att konfrontera andra människor, men jag försöker att inte göra det. Att konfrontera sina vänner tror jag man ska göra om det är ytterst nödvändigt, annars är risken stor att man förlorar sin vän. Det är så mycket i livet som lyser oss med blåslampa i ansiktet ändå, så många krav och så mycket som distraherar oss i vardagen, så med våra vänner ska vi försöka vara varsamma. Någonstans måste vi få känna oss älskade som vi är trots alla våra fel och brister, så mer kärlek och mindre konfrontation. Om det går....