Jag känner igenom mig i mycket av det som skrivs i artikeln. Jag är också högkänslig. Äntligen har jag ett beskrivande namn på hur det är att vara en sn som jag, och många andra med mig.
Jag är kreativ och gillar att få nya intryck och har stor fantasi, men saker som inte är stora för andra kan ta mycket energi och kraft från mig att bearbeta och jag behöver egentid, luft, tystnad och sömn i stora mått. Visst jag behöver också stimulans i sociala sammanhang men bara i lagom dos. Annars blir jag helt utmattad.
Jag beundrar vänner och nära och kära som lyckas boka upp sina kalendrar och ta vara maximalt på den tid som vi har till vårt förfogande varje ny dag. Själv orkar jag boka in mig max en gång per vecka för det vet jag funkar för mig. Allt annat ger mig för mycket stress. Det har jag med åren insett och begränsat mitt social liv. Sociala medier är också en bidragande orsak som kompenserar behovet av att träffa vänner "in real life"så ofta som man gjorde förr. Kanske på gott och ont.
Om jag är född till en prinsessan på ärten (ni vet hon som hade så många madrasser men ändå inte kunde sova på grund av sin känslighet som gjorde att hon kände den lilla ärtan under madrassen längst ner) då finns det en anledning till det. Och om jag kan skratta åt det istället för att gråta och leva med det utan att känna som hela livet är emot mig, då har jag kommit långt i min personliga utveckling och resa.
Att lära känna sig själv och bli trygg i helheten av sina slutsatser om vem man är, tar olika lång tid för människor. Det gäller även att inse sina svagheter och hitta sina styrkor, samt att acceptera dem båda. Sedan gör man bäst i att fokusera på styrkorna och så att man kan blomma upp i dem.
Alla kan växa genom kärlek och genom att få vara i rätt miljö. Ibland kan den rätta miljön vara att dra sig tillbaka och ibland att kasta sig ut i något nytt för att utmana sig själv. Allt har sin egen tid.
