I början när sorgen är ny kastar den sig med en väldig kraft mot vårt innersta och vi måste kämpa för stå kvar med båda fötterna på bottnen för att inte dras med ut i förtvivlans hav.
Tillåter vi sorgens våg komma och gå som den vill blir den så småningom som en stilla krusning i vårt innersta. Den berör ännu. Mindre smärtsam men lika verklig.
