Först har vi puberteten som infaller lite olika, men vid typ 13-14 års åldern växer övre ansiktet snabbare dvs pannan ögonen näsan. Munnen och hakan, dvs underkäken växer långsammare, vilket oftast gör att vi ser ut som miffon en period. Personlighetsförändrade blir vi också, definitivt. Tror vi alla kommer ihåg hur jobbigt det var i puberteten.
Sedan har vi den bästa åldern mellan typ 22 - 35.
Därefter börjar ämnesomsättningen ändras och många upplever att det är svårare att hålla vikten. Sedan har vi perioden 35 - 40 förklimakteriet och sedan 40- 50 klimakteriet.
Sedan har vi den bästa åldern mellan typ 22 - 35.
Därefter börjar ämnesomsättningen ändras och många upplever att det är svårare att hålla vikten. Sedan har vi perioden 35 - 40 förklimakteriet och sedan 40- 50 klimakteriet.
Under de senaste perioderna händer mycket i kroppen som kan få oss att känna oss som miffon på nytt. Ilska, lättretlighet, depression, förvirring med mera.
Det är inte lätt att vara kvinna! Men vi kämpar på ändå. Vi är starka, men måste få mer förståelse för varandra och allt som händer i våra kroppar som vi inte riktigt kan styra över. Problemet med våra hormoner som sinar är i allra högsta grad en sanning. Vi behöver omfamna varandra och acceptera att det inte riktigt är vårt eget fel när vi plötsligt känner oss närmast personlighetsförändrade.
Kanske detta inte rör en viss procent av oss kvinnor men fler än vi tror är drabbade på ett eller annat sätt. Vet inte om männen har en motsvarande förändring, men det pratas ju aldrig om manligt klimakteriet, inte vad jag hört i alla fall.
Att gå från kvinna till mogen kvinna ( avskyr ordet tant) är inte helt lätt. Vi behöver erkänna detta och sluta fösa det under mattan. Allt i kroppen som förändrar vårt humör och vår kroppsform bör inte gömmas undan.
Låt oss börja prata om det mer. Det tror jag kan bidra till att inte var och en av oss går runt och känner oss som vi börjar bli tokiga när hormonerna spelar oss ett spratt.
Medvetenhet är första steget för oss som vill försöka förstå och förändra vårt beteende - även om det inte är lätt.
Det är inte lätt att vara kvinna! Men vi kämpar på ändå. Vi är starka, men måste få mer förståelse för varandra och allt som händer i våra kroppar som vi inte riktigt kan styra över. Problemet med våra hormoner som sinar är i allra högsta grad en sanning. Vi behöver omfamna varandra och acceptera att det inte riktigt är vårt eget fel när vi plötsligt känner oss närmast personlighetsförändrade.
Kanske detta inte rör en viss procent av oss kvinnor men fler än vi tror är drabbade på ett eller annat sätt. Vet inte om männen har en motsvarande förändring, men det pratas ju aldrig om manligt klimakteriet, inte vad jag hört i alla fall.
Att gå från kvinna till mogen kvinna ( avskyr ordet tant) är inte helt lätt. Vi behöver erkänna detta och sluta fösa det under mattan. Allt i kroppen som förändrar vårt humör och vår kroppsform bör inte gömmas undan.
Låt oss börja prata om det mer. Det tror jag kan bidra till att inte var och en av oss går runt och känner oss som vi börjar bli tokiga när hormonerna spelar oss ett spratt.
Medvetenhet är första steget för oss som vill försöka förstå och förändra vårt beteende - även om det inte är lätt.
