Själv blir jag lätt deprimerad och liksom går i ide. Min bästa tid är vår och sommar. Hösten och vintern genomlider jag genom att drömma mig bort. När naturen dör så dör jag med den. Lite grann iallafall. Känner mig instängd, hopplös och orolig. Vår och sommar lever jag. Mörkret gör mig ledsen, särskilt i början av hösten när mörkret infinner sig allt tidigare om kvällen och morgonen är lika mörk som kvällen. Det tar ett tag att vänja sig och kanske är det just vid denna tidpunkten som jag borde börja äta D-vitamin.
Positivt för mig med den mörka årstiden är väntan på Jesusbarnet i och med advent, julafton, ljusen från juleljusstakarna i fönstren, apelsindoft, den klara torra luften när snön ligger vit på marken och det knarrar under fötterna när man går. Det är lite härligt faktiskt.
Allt har sin tid. Om än deppigheten infinner sig vid samma tillfälle varje år, när allt dör om hösten, så finns en vila om vintern som kanske är behövlig, som ger oss eftertanke och tid att ladda om, tills allting åter knoppas om våren.
