När jag kom fram till centralen och hade parkerat bilen och var typ 10 minuter sen och ringer mamma svarar hon och meddelar att de tagit hissen upp till Klarabergsviadukten och att de nu väntar på mig i "markplan". Men jag såg dem ingenstans.
För att göra en lång histora kort så hittade jag dem inte, så vi lekte typ kurragömma i 30 minuter och jag sprang omkring och letade efter dem överallt och fick tillsist panikattacker och ville bara gråta. Jag har ju tappat bort dem en annan gång när de skulle resa hem och den gången stod jag kvar med mammas väska på centralen medan mamma och pappa lyckligtvis hittat till rätt tåg och klivit på det precis innan tåget lämnade centralen, innan vi fick kontakt med varandra.
Så vår familj kan man blygsamt säga, hamnar inte sällan på lite fel ställen och/eller råkar ut för små missöden när vi är ute och reser, men det brukar ofta lösa sig till det bästa i slutändan. Jag som är bra på att klara mig själv i stressiga resesituationer, har nu lyckas veckla in mig i såna här kurragömmalekar med mina gamla föräldrar två gånger. Slutligen fann vi varandra med hjälp av gps funktionen i min telefon. Tack gode Gud för den. Men varför tänkte jag inte på den tidigare?
Det var så kul att se mina föräldrar när jag äntligen fann dem, även om jag skällde som en liten chihuahua på dem till att börja med. Om de bara gått ut 20 meter till den närmsta trafikerade gata så hade de stått mitt emot parkeringsplatsen och jag hade kunnat se dem. Men nej, de skulle stå kvar för att så hade jag sagt från början, att de inte skulle behöva gå med sina väskor någonstans, jag skulle ju komma till dem. Så var det sagt och så fick det bli! Mamma är ju inte så rörlig längre och har ständig värk i rygg och höfter, så jag kan inte klandra henne och inte pappa heller. Mina föräldrar är ju gamla och så snälla.Världens bästa enligt mig. Bara lite envisa, precis som jag.
