Lördagen den 17 februari kl 12:00 vaknar jag och går upp för att käka frukost. Jag strosar nyvaken omkring i lägenheten medan jag väntar på att vattnet i vattenkokaren ska bli klart till mitt pulverkaffe. Plötsligt hör jag ett skrik från trapphuset fyllt av den värsta ångest jag någnsin hört. Vad var det? Jag och stannar upp i hallen. Skrik och gråtande från trapphuset fortsätter komma och så hör jag en sammanhängande mening:
- Jag orkar inte mer, jag tar livet av mig.
Den meningen får mig att utan att tänka på att jag har nattskjortan på mig rusa ut i trapphuset och rusa ner en trappa, där jag finner min grannes dotter, som står i trappan och snyftar och skriker och skakar. Jag frågar henne vad det är som har hänt, men får inget svar.
Dörren till min granne står på vid gavel och jag kikar in och ser henne ligga i hallen med huvudet vänt mot dörröppningen till vardagsrummet, toalettdörren öppen. Det ser ut som hon trillat ut ur från toaletten och landat med huvudet i hörnet vid dörröppningen mot vardagsrummet. Ena armen och handen är böjd uppåt i en konstig vinkel och hon ser väldigt stel ut. Pekfingret är lite blåaktigt. Död, är den första tanken som slår mig.
- Hon är svart i ansiktet, hon är kall. Hon är så kall skriker dottern i sin mobiltelefon. Dottern är i 30-35 årsåldern och bor för övrigt inte hos min granne, men brukar komma och hälsa på då och då, så jag känner igen henne. Jag vet att hon är dotter. Jag går fram till henne, lägger armen runt henne och frågar:
- Har du ringt 112?
- Ja, prata med dem du, jag orkar inte, hulkar hon. Sedan börjar hon storgråta och jag hör inget i telefonluren, så jag springer upp med mobilen till min lägenhet och pratar med SOS personalen som säger åt mig att gå tillbaka till kroppen för att kolla om grannen andas.
- Nej säger jag, när jag sprungit ner till grannen igen, hon ser väldigt död ut.
- Du måste gå fram till hennes ansikte och sätta handen framför munnen och näsan och känna om det kommer nåon luft.
- Nej jag vågar inte säger jag. Jag vill inte se ansiktet och börjar istället knacka på grannarnas dörrar. Hon som bor på samma våningsplan som mig- en indisk kvinna öppnar och jag ropar kom och hjälp oss, hennes mamma ... .hon ligger på golvet, vi vet inte om hon andas...Den indiska kvinnan säger att hon kommer men först vill hon klä på sig och låsa dörren.
Ingen annan öppnar dörren när jag knackar.
Den indiska kvinna kommer ner och är med oss ett tag, när hon ser kroppen ryggar hon tillbaka och vägrar hjälpa till. Hon vågar inte heller gå fram till kroppen. SOS i mitt öra vädjar til mig att gå fram till kroppen coh se om bröstkorgen höjer sig eller sänker sig. Det vågar jag.
- Bröstkorgen är helt stilla säger jag, medan jag betraktar min granne som ligger där på sitt hallgolv i vitt nattlinne med tunnna axelband, ena bröstet har trillat fram och hon är blågrå på hela undersidan.
-. Lägg handen framför munnen och näsan, vädjar SOS medan dottern skriker:
- Hon är kall, hon är så kall. Det är precis som när mormor dog, men hon är kallare än mormor.... hon är så kall, skriker dottern. Godegud. Då går jag fram till till ansikten. Det är gråblått, precis som dottern säger. Ögon är tack och lov stänga. Sätter handen framför hennes mun och näsa men känner ingen luft. Hon måste vara död, ingen tvekan om saken.
I nästa sekund kommer ambulansen och ambulanspersonalen springer upp för trappan och in i lägenheten. Jag tröstar och kramar dottern, som gråter i min famn.
Jag ställer en fråga till en av ambulanssköterskorna som tittar fram.
- Är hon död. Ja hon är död.
- Skulle vi ha kunnat gjort något ? Det beror inte på oss att vi inte vågade gå fram som hon är död va?
- Nej, hon har varit död i flera timmar.
Jag tycker så synd om dottern som sitter på trappan i det kalla trapphuset och gråter och är hysterisk så jag tar hennes hand och frågar om hon vill följa med mig upp till min lägenhet, så slipper hon sitta i trapphuset. Ambulanssköterskorna tycker att det är ok, om hon vill det. Hon följer med mig upp och i följande tre timmar så springer ambulanspersonal och polis och dotterns närmast anhöriga, en morbror plus hennes närmaste vän och vännens man ut och in genom min dörr och varvar att sitta i min röda soffa och trösta dottern.
Men innan de närmast anhöriga kommer så berättar dottern att mamman (min granne) hört av sig på torsdagen den 15 februari via mail till dottern och meddelat att hon glömt sin telefon på jobbet. På fredagen den 16 februari skulle hon ha haft ett återbesök hos en doktor. Hon hade haft en livshotande sjukdom men så sent som tisdagen den 13 februari hade hon blivit friskskriven frånsjukdomen av en annan doktor. Hon ska ha haft ont i en handled, efter sista operationen och det var handleden som skulle kollas upp på fredagen. De pratar inte under fredagen, men dottern anar oråd och ringer flera gånger på lördag morgon, och bestämmer sig tillsist för att gå och hälsa på.
Grannen och hennes dotter skulle åka till Paris den 9 mars för att fira sin 65-årsdag och gå i pension. Så dog hon istället. Det är helt oförklarligt, skrämmande och väldigt tragiskt.
Dottern hyperventilerar och blir svimfärdig får ot i magen och jag får springa ner och hämta upp en sjuksköterska som pratar lunande och instruerar henn hur hon ska andas. Hon dricker flera glas vatten.
Jag upplever mig själv som oförklarligt lugn och memorerar allt jag ser och hör, jag pratar med polisen som sitter i mitt vardagsrum. Jag vill veta vad som händer nu? Jag vill veta hur länge grannen har legat död? Jag vill ta reda på var de för hennes kropp och var dottern kan hitta henne om hon vill se sin mamma igen? När polisen gått blir tyvärr dotterns vän väldigt fientlig mot mig när jag vill berätta vad jag fått reda på av polisen.
Hon utbrister:
- Ursäkta men vad är det du tänker berätta egentligen, om jag får fråga? Jag tittar på henne, på dottern, på vännens man och dotterns morbror och säger lugnt:
- Jag tänkte berätta vad som händer nu, nästa steg som jag fått veta av polisen, men om du inte har förtroende för mig och för vad jag ska berätta så säger jag inget. Dottern snyftar säg, säg och morbrodern och kompisens man nickar mot mig.
- Ok säger jag jag. Det jag vill berätta är att M:s mamma kommer att flyttas till Solna rättsinstitut och att ni kan ringa till polisen på 114 14 redan på måndag och fråga efter en dödshandläggare, mer hinner jag inte säga förrän kompisen muttrar och ser ut som hon ogillar vad jag säger.
Egentligen hade jag velat säga att om dottern vill se sin mamma igen så kan man komma överen om det med dödshandläggaren, men det säger jag inte.
Istället säger jag:
- Det finns en lag som säger att kroppen ska begravas inom en månad och att eftersom dödsorsaken är okänd, så kommer obduktioen gå snabbare, eftersom polisen är inkopplad och då man i nuläget inte kan bortse från brott Fast i ärlighetens namn så säger jag inte allt dettta, utan kanske hälften ungefär, för jag känner ett så startk motstånd från dotterns kompis som sitter och mumlar för sig själv varje gång jag öppnar munnen.
När de äntligen bestämt sig för att lämna min lägenhet för att komma till en trygg plats, som dotterns vän uttrycker sig, tackar de så mycket för hjälpen och kompisen ber om ursäkt för sitt tidigare bryska utfall. Jag kramar om dem alla och tackar för att de inte lämnar dottern ensam. En sista gång innan de ska gå vänder sig dottern om och kramar mig igen och säger:
- Tack, du var den enda som brydde dig och kom ut och hjälpte mig.
Det är ju nästan sant förutom den indiska kvinna som kom ut ett tag när jag knackade på hennes dörr.
Efteråt sätter jag mig i soffan och försöker ta in allt som hänt. Jag känner mig fortfarande väldigt lugn, som om jag betraktar allt utifrån, men undrar samtidigt när chocken kommer slå till. För det borde väl komma en rekation? Eller? Jag ringer mamma och pappa och min kompis L som bestämmer att vi träffas på kvällen. Det är skönt att träffa henne och prata av sig och bara få komma ut ur lägenheten.
Det går några dagar och allt känns relativt bra, men känslan av obehag börjar krypa innanför skinnet på mig som en påhängsen odör som förföljer mig. Jag börjar känna mig rädd och ängslig och illa till mods. Jag "ser" grannens kropp ligga i min hall och känner mig som jag måste hoppa över den, varje gång jag ska gå ut eller in genom toalettdörren, mest ut från toaletten faktiskt. Hade jag inte haft katternas sällskap hade det nog varit ännu värre att vara hemma själv.
Vad dog hon av? När dog hon? Jag tyckte jag hörde fotsteg vid 02:00 natten till lördagen och möjligen också hörde jag en oförklarlig duns, men jag är inte helst säker. Jag vet att jag tänkte vad gör grannen uppe den här tiden? Att jag lägger mig sent är inte ovanligt men jag brukar inte höra fotsteg i lägen heten under mig vid den här tiden. Men att observera en duns och sedan förknippa den med att någon faller död ner, det går liksom inte. Det är inte det man förväntar sig. Skulle jag ha kunnat göra något? Nej, förmodligen inte. Men ändå, tänk om det hade gått att rädda henne? Jag undrar så.
Jag fick numret till dotterns kompis men det tar emot att ringa. Det känns som att återuppliva en kväljande mardröm som jag helst vill glömma, ifall jag ringer. Kanske de känner likadant inför att prata med mig. Att jag förknippas så starkt med den obehagliga dagen?
Jag tyckte jag såg kompisens man framför Hemköp en dag, men han tittade bara förbi. Kanskse såg jag dottern och två män vid min ytterport, för en vecka sedan. Hon gav sig inte tillkänna, men en av två männen stirrade mycket. Jag stirrade därför tillbaka på honom.
Var det hon? Det var iallafall en ung ljushyad kvinna med ljust hår och mössa, men inte den ceriserosa som hon hade på sig den där dagen när hon hittade sin mamma död. Jag hade bråttom och gick förbi dem när hon höll på att öppna dörren med dörrpluppen, Jag hade parkerat min bil på innergården och skulle flytta den till min parkeringsplats längre bort. När jag kom tillbaka så stod kvinnan och de två männen ute på gatan en bit bort, men gardinerna till mammans vardagsrumsfönster var inte längre helt fördragna som tidigare.
Den där dagen när det hände, dagen när döden hälsade på, tyckte jag att fastän min grannes kropp försvunnit och alla poliser var borta så fanns där en obehaglig lukt i trappuppgången. Doften av död? Den fans kvar även på kvällen när jag kom hem efter att jag träffat min kompis L inne i city.
