Att lägga pussel är så roligt. Det är här och nu. Skaparglädje. Egenterapi?
När jag lägger pussel lägger jag all min kraft och energi på att se pusslet växa fram. Jag lär känna bitarna, färgerna formerna och förvandlas till en liten sökhund som letar efter spår. Varje pusselbit är ett ett delmål för att nå hela målet, som är att hela bilden skapas.
När jag lägger pussel blir jag glad och ger mig ett avbrott från andra tankar. Det är inte så att jag inte kan tänka några andra tankar samtidigt för det kan jag men de förlorar liksom sin kraft eller får vila lite, precis som jag. Det är bäst att lägga pussel i dagsljus för då blänker inte bitarna som i lampsken och man ser nyanserna på färgerna tydligt.
Det ska vara väldigt bra för hjärnan att lägga pussel, så jag gör tydligen hjärnan en tjänst medan jag roar mig.
Det första pusslet jag la i vuxen ålder var ett 300 bitars pussel med motiv från konstnären Bella Pilar. Det la jag på en kväll och ramade sedan in det. Men senare pussel som jag köpt efter Bella Pilar-pusslet har jag lagt och sedan plockat isär igen och så kommer jag göra även med det här pusslet.
Den tog mig tre dagar att lägga Times Square-pussel på 1000-bitar. Jag började i söndags och idag är det onsdag.
Volià!
