Sidor

tisdag 4 augusti 2015

När badandet blev en religiös maktfråga och en jämställdhetsdebatt



Igår följde jag nyheterna och återigen blir jag påmind om varför jag så sällan läser eller följer debatter och samhällsnyheter. För jag blir så upprörd, ledsen och frustrerad.

I dagens ljus ser jag att det finns värre saker än att det faktum att jag undviker att bada i badhus tillsammans med dem som har klädskynken istället för baddräkt på sig, på grund av sin kultur. Igår tyckte jag att det inskränker på min frihet att inte få simma tillsammas på lika villkor- män och kvinnor och barn. På det sätt vi badade i Sverige när jag växte upp. Idag känns det lite fjuttigt i jämförelse med de stora världsproblemen. Jag klarar mig bra utan att bada i badhus. Det är inte så viktigt för mig.

Men om uppdelning av badtider är början på en etablering av den kultur som många flytt från och mått dåligt av, då är frågan inte alls fjuttig längre. Om man ska ta Sara Mohammad som skrev inlägget Skilda badtider bevisar islamisternas makt, på allvar.

Framför våra ögon viftas uppmärksamhet på SD:s rasistiska propaganda mot de fattiga EU-migranterna, regnbågsfärgade flaggor, nej till negerboll och ja till chokladboll, den nya kärnfamiljen med flera mammor och pappor och barn och mycket fokus på Zara Larsson, en ung feminists twittrande som delat in svenska folket i två delar- för eller emot "mediahoran", (som den unga feministen kallats av den senare delen.)

Under tiden som vår uppmärksamhet riktas mot allt det här, pågår andra krafter vi inte ser. Krafter som vill styra politikerna för att nå sina mål. På sociala medier florerar mängder med inlägg om rädslan för att SD ska få makten. Fattar ni inte att ge dem uppmärksamhet bara vattnar det onda? Medan vi fajtas med varandra om vem som är rasistisk eller inte, breder såväl det islamska, hinduiska, buddistiska inflytandet ut sig och in sig i vårt land och börjar påverka vår politik, våra lagar och regler.Påverkar hela vårt samhälle.

Våra kristna moraliska grundvärderingar som genomsyrat landet Sverige i århundraden urvattnas, blandats ihop i en märklig kristen ekumenik med influenser från andra religioner och kulturer. Allt ska tillåtas och tolereras, annars tolkas det in i ordet  r a s  i s m eller någon form av fobi. Homofobi, islamofobi. Detta till följden av att laglösheten, omoralen och själviskheten breder ut sig. Kärleken kallnar. Vi biter oss själva i svansen.

Ett nytt tänkande föds, med strävan om enhet i allt. En världsreligion, en politisk makt, en värlsekonomi. Peace. Världsfred. Det låter så bra? Den nya tiden som tyvärr också är början på slutet för den här världen. Precis som Gud har bestämt.  

När jag tänker på allt det här, som jag inte direkt kan påverka, känns det tungt att bära. Hopplöst liksom. Jag blir också medveten om min egen otillräcklighet och alla fel och brister jag har. Hur liten jag är. Då tackar jag Gud för hans nåd och omsorg och kärlek som är varje morgon ny för alla. I hans närhet är jag alltid trygg. Det blir viktigast av allt. Oavsett omständigheterna. Om jag håller blicken fäst på Gud blir jag glad i hjärtat och jag viskar hans namn. "Jesus".