Från flygplatsen till Aknac hotell

När vi klivit ner från flyplanet väntar en transportbuss som tar oss passagerare vidare till den ankommande vänthallen och bagageutlämning på Kotoka Airport. Precis när vi kliver av bussen hör vi någon som ropar namnet Nasara bakom oss. Moses vänder sig om och hälsar på en kille som han inte rikigt kan placera, men efter ett tag minns han att det är en barndomsvän. Barndomsvännen jobbar på flygplatsen. Han hjälper mig att hitta en toalett och hjälper oss med bagaget samt att komma igenom spärrarna utan att behöva stå i kö. Moses förklarar för mig att alla är så här hjälpsamma, men också förväntar sig att få något litet från dig för sin hjälpsamhet. Varken Moses eller jag har några Ghana cedis, vi har ju precis kommit hit och inte hunnit växla än. Moses öppnar en av sina väskor för att hitta något som han kan ge till den här killen, men hittar inget och tar till sist barndomsvännens nummer och lovar att kontakta honom en annan gång.

Det myllrar av människor och när vi och vårt bagage lyckats ta oss förbi alla som trängs i foajen och försöker få vår uppmärksamhet för att få något av oss, möts vi av Moses lillebror Aziz. Åh, vad härligt att se honom i verkligheten. Jag kramar honom och vi ler stort mot varandra. Vår transfer som vi beställt från Aknac hotell har hittat oss. Bilen är tyvärr inte så stor, så Aziz får sitta i framsätet med en av Moses tunga 23 kg väska ovanpå sig.

Hotellet ligger inte så centralt och transfern tar lång tid. Vi skumpar fram på vägarna och jag tittar fashinerat ut genom bilfönstret och ser all aktivitet som pågår längs vägarna, känner värmen och den ljumma vinden. Hör sorlet från människor och andra tutande bilar genom de nervevade bilrutorna. Det finns ingen luftkonditinering i den här bilen och att inte ha nedvevade bilrutor är inget alternativ. Det är för varmt!

Slutligen kommer vi fram. Vi checkar in och en av tjejerna i receptionen vill följa med oss upp och visa rummet.

- Varför har ni beställt ett så stort rum, frågade tjejen?
- För att vi vill ha det lyxigt, svarar jag.

Tydligen har personalen trott att vi har barn med oss bara för att vi vill ha ett så stort rum, så de har bäddat för två till i rummet. När tjejen som följt med oss upp på rummet förstår att så inte är fallet, ursäktar hon sig att hon måste ställa i ordning rummet för två personer igen. Det tar lite tid och i väntan på att rummet ska göras i ordning eller som hn säger kanske hon ska visa oss ett annat, så får vi sitta i ankomsthallen och passar på att försöka ansluta oss till wifi:n med våra telefoner. Luftkonditioneringen verkar inte vara på för det är jättevarmt och fuktigt i hotellets publika delar. Efter att ha varit på vårt rum där luftkonditioneringen är på, känner man skillnaden. Det känns nästan som i ett badhus, ni vet så där fuktigt och varmt.

Vi frågar Aziz om han vill äta med oss och han följer med till matsalen. Han beställer kyckling och fried rise och ber att få ta med sig maten hem istället eftersom klockan redan är 18:30. Det går bra. Han måste hitta till motorvägen och därifrån hitta en sk (minibuss som tar passagerare till en en viss central plats där man kanske får byta igen för att komma närmare sin slutdestination. Det är mycket billigare än taxi. Jag tar samma mat som Aziz, för jag litar på att han vet vad som är gott. Moses tar fisk. Vi dricker maltdryck till. Det smakar gott.

Vi får inget annat rum fast nu har rummet möblerats med en liten soffa och ett litet bord där de bäddade madrasserna tidigare låg. Bordet är skitigt och jag klagar på det och då kommer en städerska upp på rummet och frågar oss vad vi spillt på golvet.

- Vi har inte spillt något på golvet, förklarar jag utan jag bad om att få bordet som kommit in, avtorkat och en av de vita bordet längs väggen har en stor kaffefläck.

- Vi har ju precis kommit, säger jag uppgivet. Då förväntar vi oss att det ska var rent överallt. Fläcken på det vita sidebordet går inte att ta bort, men bordet vid soffan blir allafall rent.

Vårt "lyxiga" rum ser inte riktigt ut som på bilderna när jag bokade rummet på internet. Det är stort iallafall, det går inte att förneka och sovrumsdelen "ser" fin ut. Wifi:n på rummet fungerar inte och jag klagar över det och känner mig plötsligt jättebesvärlig. Inte heller finns det några krokar i badrummet att hänga handukar på och inga små handdukar för händerna finns, bara två stora för kroppen. Så jag ber om två handdukar och det verkar jättebesvärligt för personalen att komma med dem. De har inga extra, säger de, för att det är söndag, utan måste springa och leta i några av de tomma rummen. Efter mycket om och men knackar en tjej på dörren med handdukarna.

Innan vi lämnar restaurangen ber jag om att få kaffe upp på rummet och beställer en vatten och en extra maltdryck.

- Det kostar 5 Ghana cedis för rumsservice, säger kyparen till Moses.
- Du skämtar, säger Moses. Vi har inga pengar att ge er extra idag för vi har inte växlat pengar än.
- Det är lugnt säger kyparen.

Foto: Entrehallens stora trappa på Aknac hotell.

Foto: Aziz, Moses lillebror.

Foto: Trappan som leder upp till andra våningen där vi ska bo.

Vad händer? Jo, kyparen glömmer bort mig så jag måste springa ner och påminna honom. Efter ytterligare 20 minuter kommer han äntligen med dryckerna, ursäktar sig att han glömt bort mig. Strax har han gått och jag ska öppna maltdrycken, men det finns ingen läsköppnare på rummet så jag måste springa ner igen och be att kyparen öppnar den. Nu känner jag mig gråtfärdig. Jag frågar honom varför det inte finns läsköppnare på rummet och han svarar att det inte finns några läsköppnare på rummen på Aknac hotel. Mållös skakar jag bara på huvudet och känner plöstsligt hur trött jag är. När jag kommer tillbaka till rummet har Moses redan lagt sig och är på väg att somna. Luftkonditioneringen låter som ett tröskverk, men fungerar och ovanför sängen hänger en stor takfläkt som man kan  reglera hastigheten på, utifrån hur kallt man vill att det ska vara.

-Sov gott då, första natten i Afrika, viskar jag till mig själv i mörkret.