Snart måste vi ta farväl av Simon. Jag tror inte att han överlever julen. Jag hoppas han klarar sig till imorgon, natten återstår. Om han är ännu sämre imorgonbitti måste jag åka in med honom.
Vi har växt ihop, Simon och jag. Han är som mitt andra skinn. Tätt ihop är vi alla timmar på dygnet som jag är hemma. Hans varma lilla kropp och andning som får mig lugn. Kommer jag att kunna andas när han är borta? Mitt hjärta brister.
