När jag kommer efter jobbet möts jag av Simon min njursjuka katt, som kommer springande mot mig och vrålar (dvs jamar högt och krävande). Vad ska jag göra? Jag ser att det finns mat på två ställen, men han har inte rört något. så jag lyfter upp honom och kramar och klappar honom, kastar mig in i köket, sätter på pastavattnet (för jag är så hungrig), rensar Simons låda och ställer fram brickan med vatten och mat i soffan till Simon.
Men han bara fortsätter att jama och rör varken vatten eller mat. När min pasta är klar och jag satt mig till rätta i soffan och börjar mata Simon ur handen ( min egen mat blir kall) äter han och dricker. När han ätit och druckit ska han ligga nära mig under täcket. Nu snarkar han.
På nätterna så ska han matas ( äta ur handen) och dricka flera ggr ( jag ska hålla fram vattenskålen åt honom) och pusha honom genom att säga att han är duktig som äter och dricker. Det verkar som det jag säger till honom får honom att äta. Som om han gör det för min skull.
Simon är ensam. Han saknar Eduardo, det märks. Jag har svårigheter att sova på grund av Simon och sorgen efter Eduardo och min onda axel. Allt flyter ihop i i en enda röra. Jag har somnat ordentligt tidigast vid kl 05:00 varje morgon nu i en veckas tid nu. Eftersom jag endast jobbar 25% på grund av
frozen shoulder så fixar jag mina konstiga sovtider, eftersom jag börjar jobba först på på eftermiddagen kl. 13:00 och endast jobbar 3 dagar i veckan, men det är ju inte hållbart i längden.
Mina djur, levande som döda betyder så mycket för mig. Tror att alla som har och älskar djur förstår vad jag menar. Nu har jag bara Simon kvar i livet som klamrar sig fast som för att trösta mig.
Foto: Simon som njuter och tar vara på höstens solstrålar
Foto: Dags att sova
