Strax före 16:00 idag fick du somna in min älskade vän. Som du har kämpat de senaste månaderna. Visat dig stark, trots hostan och den täta nosen. Du blev ju bättre i astman och snuvan försvann i mitten på juli och veterinären sa att läget var stabilt den 26 juli. Dagen efter kom den vidriga snuvan tillbaka. Vi åkte hem till mina föräldrar den dagen och där var du först lite orolig, du gick och letade efter Bea som alltid brukar följa med. Men jag ville slippa ha två matställen och pass så jag valde att åka sjäv med dig. Det här blev din sista resa dit. Din sista sommar, Esmeralda.
För en knapp vecka sedan åkte jag akut till djursjukhuset igen för att snuvan nu även satt sig på ögat och örat på samma sida.
Du blev ordinerad en ny pencilinkur i 30 dagar för att häva den misstänkta infektionen i mellanörat/ ögat/ nosen. Du som varit så snäll och medgörlig hela tiden börjar streta emot när jag ska ge dig tabletterna och du börjar undvika mig och ty dig till Moses allt mer. Du håller ditt huvud högt och ditt friska öga vakar över rummet från din utkikspunkt i leopardbädden i vardagsrummet. Du verkar inte kunna komma till ro långa stunder. Är ständigt på din vakt. Vi tittar på varandra långa stunder. Nästan stirrar. Blinkar mot varandra. Jag stressade dig säkert med alla mediciner och näsdroppar och matskålar överallt som jag försökte få dig att bli intresserad av.! Förlåt mig för det, vännen. Jag var ju bara så orolig för dig.
Natten till lördag slutar du att äta helt. Du äter en torrfoderbit när jag ställer fram matskålen i sängen och sedan inget mer. Under lördagen och söndagen spjärnar du emot starkt när jag försöker spruta in mosad mjukmat uppblött med vatten i din mungipa. Jag vill att du ska få i dig någon slags näring i väntan på måndag. I väntan på idag.
Idag bråkar jag inte med dig med mediciner på morgonen. Idag låter jag dig ligga i mitt knä tillsammans med Bea en lång stund. Vid 12-tiden gör jag ett sista försök med maten. Det går dåligt. Du verkar ha så svårt att svälja, vännen. Du får i dig kanske 3 ml, inte mer.
Dricka vatten vill du göra, men tyvärr till påföljd att du får svårt att andas och snörvlar i massor. Du är till och med ute och solar en sista gång med de andra katterna på balkongen, men du orkar inte hoppa upp själv, så jag får lyfta upp dig till de andra katterna på bänken.
Foto: En sista solstund på balkongen med vännerna
Moses kommer hem vid 14:00 tiden och tillsammans åker vi till djursjukhuset Albano med dig. Hur många gånger har vi inte varit där den senaste tiden vännen, bara du och jag? Men idag är Moses med också och du piggnar till i bilen och vill titta dig runt omkring och hänga med hvudet över min axel.
Väl framme hos veterinären visar vågen att du väger 2775 gram, för en vecka sedan vägde du 3003 gram. För en månad sedan 3190 gram och för två månader sedan 3240. Jag tror att din matvägran och din tablettvägran är ditt sätt att visa att det räcker nu, det blir inte bättre. Det är slutkämpat, matte. Jag vill få ro.
Nu har du fått ro vännen, i've got the message. Du skötte dig så fint hos veterinären. Du pep till lite när du fick den lugnade sprutan i nacken. Då börjar jag storgråta.
När veterinären gått ut lyfter jag upp dig ur väskan och lägger dig på mitt knä. Du bliv lite illamående av sprutan och smackar lite med munnen några gånger, sedan blir du avslappnad och kommer till ro. Munnen öppnar sig lite och du slumrar med ögonen öppna.
Veterinären kommer in en kvart senare igen och vi lyfter upp dig på bordet. Hon sätter en kanyl i ditt ena framben. Du grymtar lite några gånger, men stretar inte emot. Jag ber att få hålla dig igen och det får jag, så du får de två sista sprutorna i min famn där jag sitter på en stol. Första sprutan i kanylen är en insomningsspruta, den andra sprutan är en överdos. Redan när första sprutan är klar har du slutat andas och vid den andra slutar har ditt hjärta slutat att slå. Allt är helt stilla.
Efteråt sitter jag själv med dig en stund i famnen och spelar Carola med låten "Du omsluter mig på alla sidor" från min mobiltelefon för oss. En sköterska kommer in med kistan i papp. Jag lägger dig så som du låg när du somnade in i min famn och dekorerar med blommorna jag tagit med. Din lilla leopardboll får du med dig också. När jag är klar med kistan kallar jag in Moses och vi tar ett sista farväl av dig. Du ser så fridfull ut, munnen stängd, men ögonen får jag stänga åt dig, i alla fall det öga som jag ser.
Som jag tittat på din nos och din mun varje dag sedan början på juni i och med att jag gett dig medicin flera gånger varje dag. Tvingat dig att gapa och svälja. Du har varit så duktig och tillmötesgående. Jag har tittat in i dina vackra ögon, känt din varma andedräkt när du vilat på mitt bröst. Hållit om dig när du hostat och andats tungt. Vi lyckades ju stävja hostan ett tag men den här snuvan....Den blev för mycket ovanpå alla andra sjukdomar du bar på.
Varje liv har en början och ett slut. Idag tog ditt liv slut gumman. Idag var jag tvungen att ta mitt fulla ansvar som matte och fatta det där beslutet om att du skulle få somna in. Det krävdes mycket mod och kraft från ovan att ta beslutet men jag vet att det är det enda rätta, eftersom DU så tydligt visat mig de senaste dagarna att du inte längre vill vara med.
Min älskade Esmeralda. Inget kommer att bli sig likt här hemma nu när du somnat in för gott. Vi saknar dig så oerhört mycket, även om jag inte tror att de andra kissarna riktigt fattat att du inte länge är med oss. Allt är så tyst och stilla här hemma nu. Inga snorklande ljud från din andning hörs längre, Det är så tyst!
Starka, stolta, kloka, vackra Esmeralda, du som fött massor med fina kattungar och varit flockens alfahona ända sedan den dag då du klev in över tröskeln här hemma för 14 år sedan. Jag har dig så kär. Vila i frid, hjärtat.
Foto: I väntan på att veterinären ska komma och titta på Esmeralda.
Du vänder bort huvudet, vill inte visa ögat. Det behöver du inte heller Esmerlada.
Vi ska minnas dig med två friska vackra ögon.
Foto: Min fina lilla älskling, du får med dig din leopardboll på vägen.
Foto: Esmeralda, min fina Esmeralda. Nu har du inte längre svårt att
andaseller ont någonstans. Sov gott hjärtat. Vila i frid!
Det här är katten Sigge. Han bor i huset bredvid oss och jag och min man träffar honom nästan varje då han bor på väg till vår parkeringsplats. 
