Jag ligger i min röda soffa i vardagsrummet och har tagit med mig täcke och kuddar. Vänster axel/arm värker och jag kan inte träna eftersom jag inte känner mig fullt frisk. Jag hostar och har början till ont i halsen. Det är därför jag ligger och vilar mig.
Covid-19 epedemin begränsar livet på ett sätt, men samtidigt är det lite skönt med den här stillheten, då den ger tid över för dagdrömmar och reflektioner.
Livet tuffar på oavsett naturkatastrofer, epidemier, krig och annat. Jag reflekterar över vilka människor som jag inte träffar som jag saknar och förundras på samma gång över att jag överlever ändå, trots att jag saknar dem. Saknaden kommer och går. Saknar någon mig?
Jag reflekterar kring begreppet tacksamhet. Jag har mycket att vara tacksam över.
Tre saker att vara tacksam över:
- Att det finns telefon som gör att jag kan ha kontakt med mamma, pappa och sis,
det vill säga min familj. De betyder så mycket för mig. - Min man Moses och vår hund Puppy, som är dem jag träffar varje dag. Mina närmaste och käraste.
- Mina grannar och nyvunna matte och hussevänner och deras hundar som förgyller mina distansjobbvardagar.
Foto: Dagens look
Som allt som ligger i det fördolda är mina drömmar vaga och abstrakta. De saknar konturer som väntar på att få skapas, skapas av mig om jag bara förstod hur, när och vad?
Gode Gud, led mig på rätta vägar, låt mina drömmar få ta form och konkretiseras.
Amen
Jag bär på en korg med skimrande guldstoft
Soluppgång eller solnedgång, jag är inte säker på vilket
Ivrigt strör jag ut det skimrande stoftet
medan jag går
nya vackra blommor som växt upp
De lyser i all sin färgprakt
och vajar i vinden.
