Idag hade jag laddat upp och duschat och tvättat håret, sminkat mig och satt på mig "riktiga" arbetskläder för att jag skulle delta i ett möte som Länsstyrelsen i Stockholm anordnat.
Jag var så nervös för att vi förra veckan fick direktiv från arbetsgivaren att visa oss i kameran live när vi har möten och jag verkligen hatar det.
Jag får ångest, blir helt paralyserad av mig själv och tänker usch är det så här jag ser ut när jag rör mig och pratar. Jag kan inte koncentrera mig på något annat än mig själv. Det är verkligen jättejobbigt.
Vet ni vad som hände? Jo, jag hörde inget när jag kopplade upp mig på Skype och efter en timme fick jag ge upp, efter att ha kallat in fjärrhjälp på datorn för att få ljudet att fungera, men de lyckades inte heller hjälpa mig. Jag kunde alltså inte delta i mötet på grund av tekniska problem och behövde aldrig visa mig.
All oro för för ingenting. Så typiskt mig.
Att sakta lära mig att klara av att se mig själv själv in action på video, där det är omöjligt att kontrollera varje rörelse och minspel borde bli ett mål för för det här året.
Jag vill besegra rösten som säger att jag är ful och pinsam. Rösten som säger att jag har fult hår, fula tänder, är uppnäst, har dubbelhaka, ingen käklinje, för tjock hals, ful hållning, spattiga rörelser, barnslig röst. Rösten som trycker ner mig och låter mig förstå att jag är ingen alls, bara en löjlig liten figur som borde krypa in i en grotta likt Gollum från sagan om ringen. Vad behöver jag göra för att bli kvitt rösten? För den rösten hindrar mig från att utvecklas, gör mig ledsen och ofri.
Att fotas är inte lika hemskt som att filmas, det har jag tränat på. Men jag vill inte vara med på några spontankort, som förtydligar mina skavanker, utan vill vara förberedd innan kortet knäpps. Om jag inte har kontroll, mår jag dåligt.
