Sista mötet med mamma

 Det ringer i min telefon

Det är onsdag den 10 april. Klockan är ställd för att vakna på elva. Istället vaknar jag klockan tjugo minuter över tio. Det är mobiltelefonen som ringer. Jag hinner inte svara men ser att numret är okänt vilket betyder att det mycket väl kan vara sjukhuset som vill få kontakt med mig.

Jag går upp och gör iordning frukost och ringer till avdelning 23, sista anhalten innan döden.
Att döden väntade där på mamma visste jag inte då, men det jag vet nu.

En sköterska svarar. Hennes röst låter lite lätt stressad, en aning orolig. Hon meddelar att hon inte vet vem som ringt men lovar att ta reda på det och be någon läkare och höra av sig tillbaka till mig. 

- Hur går det med mamma? Hur mår hon? frågade jag sköterskan.

- Jo...hon dröjer med svaret. Hon har ju akut konfusion och har sovit dålig under natten. Hon är orolig och vill inte äta.

Jag antecknar snabbt ner akut konfusion i min kalender. En diagnos som jag inte hört någon sköterska eller doktor nämna tidigare. Senare kommer jag att googla på det för att ta reda på vad det betyder.

- Det är bättre att du får pratat med en doktor. Jag ber dem ringa upp dig så fort jag får tag på dem, lovar hon. 

En stund senare ringer en Tommy. Han presenterar sig som överläkare och pratar med en entonig röst. Han berättar helt utan känsla eller inlevelse att  han beslutat att sätta in palliativ vård på mamma från och med nu, då mamma varken äter eller dricker och vägrar ta sin medicin.

- Men hon åt ju igår sa jag och berättar att min syster fått i mamma en 3/4 portion köttbullar och mos och att hon ju får dropp?

- Det är mer än vad jag vet. Tommy harklar sig. Sköterskorna säger att hon inte äter och det finns ingen vård som vi kan ge henne, för det finns inget att behandla. Så nu vill vi göra det bästa för din mamma så hon kan få det så smärtfritt och behagligt som det bara går. Vi har satt in palliativ vård, tagit bort hennes mediciner och  vi kommer att se till att hon har det så bra som hon kan ha....i livets slutskede. 

- Men droppet då? Det har ni ju precis satt dit igår. Ni kan ju inte bara ta bort det. Min röst har gått upp i falsett.

- Droppet har vi redan tagit bort. Det finns inget vi kan göra, för din mamma vill inte mer. 

- Nej skriker jag. Så kan ni inte göra! Vatten är livsavgörande och mamma behöver vätska. Hur kan ni bara fatta ett sånt här beslut? Jag ska ju komma hem idag !! Jag brister i gråt, jag skäller, jag vädjar... och till sist lovar han att mammas dropp ska sättas tillbaka, åtminstone tills jag varit där. 

- Imorgon träffas vi och diskuterar var din mamma ska få tillbringa sin sista tid, för på fredag måste hon flyttas till ett vårdboende. Kör försiktigt nu, säger han. Sätt dig inte i bilen förrän du har lugna ner dig. Samtalet är över.  

Du ska komma hem - med en förändring

Jag packar väskan och sätter mig i bilen. Min lilla chihuahua Puppy följer med. Jag är fast besluten om att jag ska klara den här resan. Jag måste bara fokusera. Koncentrera mig på vägen, det hade jag lovat både mig själv och min syster. 

- När du kommer hem så kommer du att komma med en förändring, säger min syster. Varje dag har jag pratat och informerat mamma att du ska komma hem. Så mamma vet. Mamma väntar. 

Bilen går sönder

I bilen på vägen hem till min familj, hem till mamma, gråter jag och ber till Gud. Jag ber först att mamma ska bli bra, att Gud ska rädda henne, göra henne frisk igen att jag ska komma med den förändring som min syster så innerligt hoppas på. Jag börjar be i tungor och för er som inte vet vad det är så är det en av den Helige Andes nådegåvor. Har man fått gåvan, så ber man på ett eller flera språk som man själv inte förstår, den Helige Ande leder en i bönen så att bönen blir samklang med Guds vilja. 

Allt eftersom jag ber i tungor förändras mitt sinne, mina tankar och när jag sedan ber till Gud på mitt språk som jag förstår, så har bönen förändrats till låt din vilja ske...  du vet vad mamma behöver mest, ta hand om mamma och omslut henne på alla sidor med din kärlek.

Jag har kört hela vägen och allt har gått bra och jag ska precis svänga in på min systers väg när bilen börjar låta som en traktor, det skramlar under bilen på något vis. Det  låter som ett skrapande krattljud. Jag rullar försiktigt fram till huset de sista 50 meterna, parkerar och min systers man möter upp mig för att skjutsa mig till sjukhuset. Jag berättar om ljudet som kommit och han provkör bilen och hör också ljudet. Men vad det än är som har hänt med bilen, så tacka jag Gud att det hände nu och inte på motorvägen någonstans. Då hade jag fått panik, det vet jag. 

Sista mötet med mamma

Rummet som mamma ligger i är stort, som ett vardagsrum. Sjukhussängen, en höj- och sänkbar som man kan justera i sittande ställning, är placerad mitt i rummet. Allt är väldigt vitt, sterilt. Det artificiella ljuset från lysrören i taket bländar mig nästan. Luften är torr. Mitt första intryck. Jag trivs inte här.

Min syster väntar på mig därinne. Hon vankar av och ann, rastlös. Hon pratar med mamma forcerat. Jag ställer ifrån mig väskan och tar av mig kappan, går fram till mamma och säger:

- Hej mamma, det är Sophia. Mamma tittar på mig, jag tar hennes hand. Hon lyser upp ett kort ögonblick, tittar på mig. Det är som ett litet fönster till verkligheten och nuet öppnas och så säger hon:

- Sophia, du är den finaste.... Sedan stänger hon sitt lilla fönster till verkligheten och nuet, vänder bort huvudet och börjar skruva på sig. Blicken flackar åt olika håll. Som om hon försöker förstå var hon är.

Min syster berättar att mamma öppnat ett litet fönster tidigare under besöket. Det var när min syster satt på henne glasögonen efter att ha rengjort dem åt henne. Då tittade mamma henne i ögonen och utbrast:

- Tjena på dig! Sådär glatt som mamma brukar säga när mamma är som hon brukar vara. Men däremellan vrider hon sig och jämrar sig eller stönar. Hon verkar ha ont och hon kan inte ligga still. Det är liksom inte riktigt mamma som ligger där. Hon är så smal, ansiktet är så slätt och stelt. Ögonen tittar fast ändå inte. 

Jag har tagit med mig ögondroppar för min syster har sagt att mamma klagat på att hon är torr i ögonen. Luften i rummet är väldigt torr, och mamma som fått för lite vätska under så lång tid måste känna sig väldigt uttorkad. 

Vi försöker mata henne med blåbär och hallon som min syster mosat ihop med blomsterhonung men mamma verkar inte veta inte hur man gör när man tuggar, hon möljer runt maten, tuggar som en kanin med bara framtänderna. Tungan vill inte riktigt hänga med, det är som den vill åka bakåt i munnen. Det ser väldigt märkligt ut. Det ser inte rätt ut.

Vi står bredvid mamma på var sin sida och håller henne i händerna. Då öppnar hon ett litet fönster igen till nuet, till verkligheten, tittar på oss var och en och säger: 

- Ni är dom vackraste. och sedan direkt efter:

- Hämta Ivar! 

Min syster går iväg till pappa som ligger i  andra änden av sjukhuset för att kunna  ringa mig därifrån så att mamma och pappa kan se varandra i ett videosamtal. 

 Vi är ensamma nu. Jag håller mamma i handen och stryker henne över pannan. Hon vrider sig försöker ändra ställning men har ingen kraft. Jag frågar om hon vill att jag ska ringa på klockan så att hon kan få hjälp med att vända sig och hon nickar. Hon ser ut som ett litet barn. Hon säger: 

- Du måste hjälpa mig härifrån. Jag vill hem. 

- Nej mamma säger jag bestämt. Du måste stanna här.

Helena ringer och jag försöker få mamma att titta på telefonen där vi kan se pappa.

Pappa säger:
- Hej Karin hur mår du ? Men mamma verkar inte se. Hon svarar inte. Hon är någon annanstans just då. Vi avslutar videosamtalet.

Jag hittar inte klockan som borde finnas hos mamma, jag går runt sängen och lyfter på täcket. Jag letar och letar. Klockan eller nödknappen visar sig senare vara fasthängd i en ställning eller apparat bakom mammas säng där varken hon eller jag kan komma åt den.

Eftersom jag inte hittar nödknappen så öppnar jag dörren och ropar ut i korridoren på någon som kan hjälpa mamma. Ingen reaktion. Jag lämnar rummet, går ut i kooridoren och ropar ännu högre.

En sjuksköterska kommer fram, följer mig tillbaka in i rummet och säger att hon inte kan lyfta mamma själv. Hon trycker på knappen som sitter vid dörren och säger att hon kommer tillbaka. Det går en kvart och hon kommer inte tillbaka. 

Mamma kastar huvudet av och ann och sparkar med benen, precis som en bebis. Det är surrealistiskt att se mamma i det här stora rummet, med sängen placerad i mitten och få förnimmelsen av att hon rör sig som en bebis. Som om hon vore nyfödd. Som någon som inte riktigt vet hur man koordinerar sina rörelser. Som någon som inte tagit sina först steg...

-Har du ont? frågar jag. Mamma tittar på mig. Vill du vända på dig? Hon nickar och kastar sig åt ena sidan. Hon tar tag i ledstången och klamrar sig fast vid den, men kraften tar slut och huvudet hänger ut över ledstången.  Jag försöker i ett desperat försök vända mamma själv. Jag jag tar tag i henne som i en omfamning. Kroppen känns som säck med bomull. Så mjuk. Så tung. Som Barbamamma. Som en kropp helt utan kraft eller styrsel. 

Hon tittar på mig igen, som hon undrar vad jag gör. Jag tittar tillbaka. Tittar mamma i ögonen och  känner mammas kropp mot min, en sista gång... men det vet jag inte då. Men det vet jag nu.

Jag sjunger för henne - dra mig nära dig låt mig aldrig gå.... Hon tittar och tittar. Blinkar och blinkar.

Så kommer en kort men ofantligt tjock sköterska slutligen in, hennes bröst är enorma och hon vänder mamma helt själv. Hon verkar sympatisk. Mycket mer sympatisk än den andra sköterskan som kom och gick utan att hjälpa till. Det är dags för mat också och jag får uppgiften att mata mamma.

-Vad vill ha att äta Karin frågar en sköterska som just stigit in i rummet.

-Vad har du att erbjuda, säger mamma plötsligt, helt klar. Hon är tillbaka i nuet.

-Vill du ha lite köttbullar och mos eller pannkaka kanske?

-Nej tack säger mamma med myndig röst. 

- Mamma kan ta lite köttbullar och mos, bestämmer jag. Det blir bra, tack. 

När jag ska mata mamma jag får nästan inte i henne något. Bara några teskedar. Hon dricker lite grann. Det går bättre än att tugga, men hon har svårt att svälja. Det är som om munnen inte längre kommer ihåg hur man äter eller sväljer. 

De ger mamma morfin genom en kanyl direkt in i magen. Mamma vrider på sig och stryker sig över magen som om hon vill borsta bort det som just farit in. 

- Mamma mår inte bra av morfin, säger jag. Hon tycker inte om det. Sköterskorna vet inte vad de ska svara. Jag minns inte vad de svarade. 

 Mamma pratar med sköterskorna i rummet. 

- Nu måste ni lyssna på mig. Jag måste hem. Min man är jättesjuk, jag måste hem och se om han lever. 

- Nej, du ska inte hem Karin säger en av sköterskorna som pratar hagforsmål. Hon tar tag i mamma för att dra henne uppåt i sängen så att hon ska bli mer sittande.

- Du tar inte i mig på det där sättet, för helvete. Mamma väser. Du rör mig inte på det där sättet. Fattar du det? Sköterskan ser skamsen ut. Hon vet inte vad hon ska svara. Hon tittar på mig och jag tittar på henne. 

Vi är ensamma i rummet igen och mamma skriker plötsligt:

- Hjälp jag dör. Gud hjälp mig jag dör. Mamma, hjälp mig!

Hon stirrar rakt framför sig som om hon pratar med något jag inte ser. Jag går fram till sängen och då ser hon mig. Hon öppnar ett litet fönster till nuet, krokar sitt krokiga söndervärkta pekfinger i mitt och klämmer så mycket hon förmår. Så säger hon:

- Lämna mig inte.
Hon upprepar det en gång till.
- Lämna mig inte. Hon ser rädd ut. 

Jag svarar: 
-Mamma, jag lämnar dig inte. Jag har ju kommit nu och jag är här nu och jag kommer inte att lämna dig. Jag lämnar dig aldrig.

-Är jag tokig?

Jag svarar:

- Nej mamma du är inte tokig. 

-Är jag tokig? upprepar hon 

- Nej mamma, inte alls. Du är inte tokig mamma. Men du mår inte bra. Det är därför du är här. Jag älskar dig mamma. Jesus älskar dig mamma. Jesus älskar dig jättemycket. 

Jag vet inte om hon hör mig.

Min syster kommer tillbaka och vi ska gå. 

- Vi ska gå nu mamma, säger jag. Hejdå mamma. Vi kommer tillbaka imorgon. 

Jag böjer mig fram och stryker henne på kinden. Jag får känslan av att det är sista gången jag säger hejdå. Känslan är rätt. Det här är sista gången jag ser min mamma i livet. 

Och jag lämnar henne där, trots att jag precis lovat att aldrig lämna henne.
Det blev mitt sista möte med mamma i livet.

Dåliga besked

Det är tisdag och jag ringer sjukhuset runt tio tiden och ber att Stella (AT -läkaren) ska ringa upp mig så fort de har ett besked på utredningen. Vid lunchtid på dagen ringer jag igen och säger att jag vill få prata med Stella. Stella ringer först efter klockan fyra. Hon ursäktar sig att hon inte ringt tidigare men hon har haft för mycket att göra. Beträffande utredningen så mamma för sjuk för att de ska kunna göra en fullständig undersökning  vilket inkluderar en minnesutredning. Stella berättar att hon satt in dropp med socker på mamma samt gett henne magnesium. Provtagningar och röntgen visar att  mamma är väldigt skör och multisjuk. Att det inte finns någon direkt behandling som de kan sätta in och att de nu avväger palliativ vård från och med imorgon om hon inte börjar äta och dricka. 

Jag ringer min syster direkt efter samtalet med Stella och berättar att nu gäller det!  Mamma måste få i sig mat. Min syster åker och hälsar på mamma och lyckas trycka i henne 3/4 portion köttbullar och mos. Vi känner oss glada över detta medan vi pratar med varandra i telefonen, men så börjar mamma tömma tarmen genom diarré. Troligen för att hon fått magnesium och mat och dropp på en gång. Det blir väldigt jobbigt för mamma som skriker. Min syster lägger på telefonen. Får veta senare att det som kom ut från mamma var alldeles svart. Det brukar vara så om avföring det legat länge i tarmen sa en sköterska till min syster. 

Jag hade tänkt åka hem redan ikväll men det regnar så mycket och jag avrådds från att ta bilen och att vänta tills imorgon istället. 

Jag  känner jag mig så orolig. Jag har inte fått prata med mamma idag. Vid tiotiden på kvällen ringer jag till avdelningen men de säger de att mamma sover och att de inte vill väcka henne.

Mamma blir inte bättre

Idag är det måndag och jag sjukskriver mig från jobbet. Min syster vill att jag kommer hem. Igår satte min man äntligen på vinterdäcken på bilen. Nu kan jag ta den och åka. Jag passar på att gå till Aleris röntgenavdelning och röntga mig för benskörhet, en remiss jag fått av dr Karl-David på vårdcentralen där jag bor. 

En läkare som heter Stella ringer mig. Hon är AT läkare. Hon berättar att mamma suttit uppe i tre timmar på morgonen och att hon ätit lite yogurt själv och varit kontaktbar. Jag berättade för henne att mamma behöver magnesium för att kunna bajsa och ifrågasätter varför inte mamma får dropp nu när vätskegränsen på 800 ml vätska/dygn tagits bort, då natriumvärdet är normalt igen. Behöver hon inte vätskas upp, när hon druckit alldeles för lite i en vecka? Läkaren lovade att fundera på saken.

Efter att mamma flyttades till Geriatrik avdelning 23 i torsdags har allt bara blivit sämre. 

I fredags  röntgade de mammas sköldkörtel. Provsvaren har vi inte fått än. Mamma verkar inte trivas på den nya avdelningen. Hon ska ha frågat personalen vad hon gjorde på fjället. Till mig sa hon när vi pratade i telefonen att hon gått upp till fönstret och öppnat det och skrikit att någon ska hjälpa henne därifrån. Men hon kan ju inte gå, för benen bär henne inte, så hon kan omöjligt ha gått fram till fönstret och öppnat det, som hon berättade för mig.  Hon tycker att hennes kamrater ( tror on blandar ihop det med sköterskorna på avdelningen) inte är snälla mot henne. De går iväg och lämnar henne ensam. Hon berättar att hon är på konferens men hon vet inte vilka deltagarna är. Min syster tror att hon menar ronden när det står många runt hennes säng och pratar. Hon ska tydligen ropa och skriker på nätterna.
 - Lämna mig inte.
- Ta mig härifrån. 

I lördags hade jag facetimekontakt med mamma när min syster hälsade på och då var det som om  någon annan tagit mammas plats. Hon skrek -Ah, ah som en mentalpatient och kastade huvudet åt höger och vänster och frågade vilka vi var och var vi kom ifrån. Då sa min syster att vi kommer från dig. Vi är dina döttrar och du har fött oss.
 Då sa mamma - Jaså, allt ont kommer från mig. Sedan orkade hon inte prata mer. Mamma beter sig som hon blivit hjärnskadad. Händerna kröks sådär som på cp skadade och hon har svårt med motoriken. 

Under helgen fick jag prata med en snäll sköterska som heter Cecilia. Eftersom jag är så orolig så lovar hon att de ska ta nya natriumprover på söndagen istället för på måndag. På söndagen har natriumvärdet gått upp från 126 till 132 och idag måndag ligger natriumvärdet på 136, vilket är inom normaltspannet. Men även om natriumvärdet sakta går upp så blir mammas tillstånd mer och mer kritiskt. 

Den stora utredningen på mamma som läkarna pratat om en hel vecka och som skulle skett idag blir uppskjuten till imorgon. Undrar vad utredningen kommer att visa? 

Pappa får lunghinneinflammation

Tre dagar efter att mamma åkt in på sjukhus börjar pappa hosta och känna sig krasslig. Han blir sämre och sämre och på lördag kväll bestämmer sig min syster för att åka in till akuten med pappa då han har 39,5 grader feber och hostar och har ont i halsen. De fick stanna till 04:00 på natten då de blev hemskickade. Han hade inte Covid- 19 kunde de konstatera på sjukhuset. 

På söndagen blev pappa sämre igen. Först gick febern ner från 39,5 till 37 men sedan gick den upp igen. Helena ringde på ambulans när hon fann pappa hopkurad i kökssoffan vid 19:30 tiden. Hon ringde på ambulans och nu hade pappa 40,5 graders feber. Pappa blev inlagd på avdelning 56, akut medicin. 

De röntgade lungorna och fann att pappa hade bakterier på lungorna. Han fick intravenöst dropp med penicillin och febern gick ner till 38 grader. 

Skönt att pappa blir väl omhändertagen. Känns som han är på rätt plats.

Vad händer med mamma?

Nu har mamma legat på sjukhuset i fyra dagar. Hon har legat på avdelning 56, hjärt- och akutmedicin, men ska ikväll flyttas till avdelning 23, medicinkliniken. 

När mamma kom in i måndags konstaterade akuten att mammas natriumvärde är för lågt, 118 då normalvärde ligga mellan 136-145. Hon sattes på vätskereduktion till max 800 ml vattenintag/dag tills dess att värdet går upp. Det är tydligen den vanligaste behandlingen som sätts in när natriumhalten är rubbad. Låg natriumhalt leder till förvirring. 

De antar att natriumhalten är för låg för att mamma druckit för mycket vatten, vilket jag har svårt att tro. Jag tror snarare att det har med den vätskedrivande medicinen som mamma äter, vilket man kan läsa sig till på google om man söker orsaker till natriumbrist. Vi fick veta att mamma hade lågt natrium redan i mars, när hon sjönk ihop några timmar efter at hon tagit sin första covidspruta och det enda man då sa till mamma var att hon skulle salta lite extra på maten  med natriumsalt. Så den låga natriumhalten är inget nytt däremot har den sjunkit från 125 i mars  till 118 som den låg på i måndags. Idag torsdag har natriumvärdet ökat till 126.

Vidare har avdelning 56 röntgat mammas lungor, hjärna, rygg och mage. 

Lungorna hade de inget att säga om, mer än att hon hade början till KOL. När mamma kom in i måndags låg hennes crp (sänka) på 68. Normalvärde ska ligga under 10. De gav henne penicillin för urinvägsinfektion, trots att stickan inte visade på några bakterier (som en försiktighetsåtgärd menade överläkaren) och satte in kateter. Hostan som hon hade försvann när hon fick morfinet i måndags, men kom tillbaka på tisdagen. 

På hjärnan kunde de se en förändring, en fläck, men den var oförändrad sedan de senast röntgade henne i mars. Denna fläck var tecken på demens. Något de inte berättade för oss i mars.

Mag- och rygg röntgen som hon tog idag torsdag, visade att tarmen var full med bajs och att mammas kotor var kraftigt ihoptryckta. Men ingen cancer, vilket vi skulle se som positivt, tycket överläkare Kerstin som jag fått prata med två gånger idag. Hon är orolig och sover dåligt kunde de också konstatera. Ikväll ska hon få komma till avdelning 23, som är specialiserade på gamla människor, berättade hon och de skulle ta bra hand om mamma där. Där ska hon minnesutredas och medicinutredas lovar Kerstin och fortsätta kontrollera natriumvärdet. 

Undrar om de kommer att göra något åt att mamma har bajs i hela tarmen? Hon har ju klagat på ont i magen sedan i söndags och hon får inte tillräckligt med vätska och dessutom får hon penicillin fast hon inte har bakterier i urinen känns inte som det bästa för en föstoppad mage. Jag fråga om de kan ge mamma vitaminerna som min syster gett mamma vid ett av besöken:  C-vitamin, D-vitamin och Magnesium. Det ville hon inte riktigt svara på. Men lovade att undersöka var de tagit vägen. 

Jag har ringt mamma varje dag sedan hon åkte in på sjukhuset och fått Facetima med henne när min syster hälsat på.

 I tisdags när vi facetimade så satt mamma upp, hon pratade långsamt och klippte med ögonen som om hon var väldigt trött. Ansiktet såg annorlunda ut, hon var liksom stel och hade svårt att röra på munnen. 

Natten till onsdag när jag bad för mamma i sängen blev jag så oerhört ledsen. Jag började gråta hejdlöst medan jag bad till Gud att hela mamma. Inom mig hörde jag en röst som sa att mamma är död. Jag kände ett mörker och en oerhörd sorg. Jag berättade för min syster vad jag upplevt dagen därpå, men jag tror inte riktigt att hon förstod vad jag sa. 

Igår onsdag låg mamma ner när vi facetimade. Hon var svagare. Hon fick se Puppy som mår lite bättre idag. Hon sa att hon tyckte att jag var blek.

Jag sa:
- Jag saknar dig mamma! 

Mamma svarade med långsam, ansträng röst, men ändå så tydlig:
- Jag saknar dig, Sophia. Hur kunde det bli så att vi kom så långt ifrån varandra?  

Bild: Flicka med fjäril på axeln

Mamma ligger på sjukhuset

Måndagen den första november vaknade pappa av att han hörde mamma ropa "Ivar kom, Ivar kom, Ivar kom....". Det lät som en melodi har pappa återberättat och han tänkte att mamma skämtade först. Han gick upp och fann mamma i köket, på golvet, i en pöl av blod. Rullatorn låg omkullvält och köksbordet hade skjutits iväg. Ugnen var på. Klockan var närmare fem på morgonen. 

Pappa la över mamma en filt och ringde på trygghetslarmet. Personal från trygghetslarmet infann sig inom 15 minuter. De klargjorde för pappa att de inte kunde göra mer än att lyfta mamma till sängen, där de la henne och att pappa nu borde ringa hemtjänst. 

- Men vi har inte hemtjänst, sa pappa. 

- Då får du ringa din närmast anhöriga, sa de. 

Pappa ringde min syster och min syster och hennes man var hos pappa och mamma inom en kvart. 

Min syster och min systers man fann mamma i sin säng och tog upp henne och fick henne efter mycket möda in i duschen för att tvätta henne, men märkte att mamma inte var särskilt kontaktbar och bestämde att ringa på ambulansen som kom inom en kvart. Den ena ambulansföraren (en man) var väldigt otålig och släpade mamma till britsen och klagade på att hon inte kunde röra på benen. Den andra ambulanspersonalen bad om ursäkt. Min syster åkte efter i sin egen bil.

Väl på akuten skrek mamma att hon hade så ont i magen, och sedan så ont i benen och i fötterna. De försökte ta henne till toaletten och hon bad om ursäkt för sitt beteende och upprepade: 

- Vad är det som händer med mig, vad är det som händer?

 Personalen gav till sist mamma morfin och då somnade hon och sov i sex timmar. Min syster var hos mamma i nio timmar på akuten. Det bestämdes att mamma skulle stanna kvar för observation och hon blev förflyttad till medicinavdelningen. 

Tydligen hade mamma och pappa inte sovit på två dygn för mamma haft sådan hosta. Så att mamma äntligen fick sova måste ha varit skönt för henne. 

Jag fick veta att mamma åkt till akuten när min syster ringde mig vid 10 tiden på morgonen när jag precis börjat jobba. Jag blev illamående och ville spy men då spydde min lilla Puppy samtidigt och vi fick avsluta samtalet. 

Hur hade mamma hamnat i köket? Varför var ugnen på? Många frågor snurrar i huvudet. 

Kanske mamma vaknat av att hon var kissnödig, gått upp och känt att hon frös och gått in i köket och satt på ugnen (för att bli varm) och sedan tappat balansen och fallit. Vi vet inte exakt vad som hänt utan gissar bara,  för mamma är inte kapabel att svara på det. Mamma mår inte alls bra....

Jag har jättemycket på jobbet, fakturabryt och massor med fakturor som måste tas om hand. Jag kan bara inte sjukskriva mig nu. Jag måste vara stark och jobba på. 

Gode Gud vad är det som händer? Hjälp oss!!

Smile to the camera

Idag hade jag laddat upp och duschat och tvättat håret, sminkat mig och satt på mig "riktiga" arbetskläder för att jag skulle delta i ett digitalt möte som Länsstyrelsen i Stockholm anordnat. 

Jag var så nervös för att vi förra veckan fick direktiv från arbetsgivaren att visa oss i kameran live när vi har möten och jag verkligen hatar det.
Jag får ångest, blir helt paralyserad av mig själv och tänker usch är det så här jag ser ut när jag rör mig och pratar. Jag kan inte koncentrera mig på något annat än mig själv. Det är verkligen jättejobbigt. 

Vet ni vad som hände?

Jo, jag hörde inget när jag kopplade upp mig på Skype och efter en timme fick jag ge upp, efter att ha kallat in fjärrhjälp på datorn för att få ljudet att fungera, men de lyckades inte heller hjälpa mig. Jag kunde alltså inte delta i mötet på grund av tekniska problem och behövde aldrig visa mig. All oro för för ingenting. Så typiskt mig. 

Att sakta lära mig att klara av att se mig själv själv "in action" på video, där det är omöjligt att kontrollera varje rörelse och minspel borde bli ett mål för för det här året. Att fotas är inte lika hemskt som att filmas, det har jag tränat på. 

Lugn och ro stärker

Idag vill jag tipsa er om en film som var väldigt rogivande i sig.

Filmen handlar om att vi i stressande och oroliga tider kan lugna kropp och sinne och på så sätt stärka kroppen genom sömn, musik, andning, sång och att vara i naturen. Bra att bli påmind! 

Kolla in filmen! Lugn och ro stärker kroppen!

xoxo Sophia

Då slår jag en nödsignal till syster yster

Tacksamhet är vad jag känner gentemot syster yster som svarade idag när jag slog en nödsignal till henne. Hon har en förmåga att ta ner mig på jorden och lugna min oroliga själ.

När jag fastnat i ett tankemönster som får mig att må dåligt och som ger mig oro inför något som ännu inte har hänt och som kanske inte ens kommer att hända. Då är det min syster jag ringer till i första hand. Med stor kärlek har hon förmåga att få mig på andra tankar, eftersom jag och mina tankar har lätt att gå i spinn.
Hon ger mig nya infallsvinklar på orättvisorna, får mig att förstå och landa i att jag ibland behöver underordna mig och inte strida om allt.

 - Det går inte alltid att få som man exakt vill sis, men det kan bli väldigt bra ändå i slutändan, säger hon. Ok då, medger jag till sist med trotsiga lillasysterrösten. Jag fattar!

Sen så jag tar ett djupt andetag och försöker tänker på citatet som Askungen säger: Var modig och var snäll! Ibland är just det allt som behövs för att få en förändring.

Grillat var det här

Grillat vara det här. Pappa har grillat oxfilé. Mamma har lagat potatisgratäng och jag har gjort sallad och nu vilar vi efter maten, mätta och belåtna.

Det är väldigt varmt och jag har huvudvärk hela tiden. Känns som jag har högt blodtryck eller inbillar jag mig bara för att jag vet att Esmeralda har det. Har nu börjat ge henne dubbel dos av blodtrycksmedicinen Norvasc. Hon äter inte så bra. Hon blir mer och mer tät och verkar så orolig. Som om hon letar efter Bea, eller beror det på sköldkörtelvärdet som håller på att gå upp?
Anna Bodegårds kollega från Albano har ringt och meddelat att njur- socker och levervärde är normalt och T4 -värdet ligger på 78. Det har alltså gått upp från 24 till 78 på tre veckor. Det känns inte bra.

Hon säger att det gått ner rejält men hon vet inte vad hon pratar om, så jag rättar henne och berättar att värdet först var 195, sedan 24 och nu 78. Det har gått upp. Jag säger att Esmeralda har svårt att andas men det är ju varmt. Hon säger att jag ska ha koll på andningen. Hur många andetag hon tar per minut. Esmeralda tar i genomsnitt 24 andetag och det ligger normalt mellan 17- 30. Jag kollar henne flera gånger. Ändå känns det inte bra. Jag är orolig. 

Foto: Pappa grillmästaren

Trist i januari.....

Skönt att januari snart är slut. Januari är såå trist. Känner mig helt overklig. Kanske beror på att jag jobbar natt och sover dag och knappt ser solljuset. Längtar så till solen och värmen. Känner mig så trött på mig själv rent allmänt. Önskar lite glamour och lyx i tillvaron. Igår var jag på bio med Ingrid och såg Snabba cash. Usch så otäck!

Jordbävningen i Haiti som härjat känns också hemsk. Så mycket hemskt nu. Alldeles för mycket! Läste någonstans att när man går runt och känner oro, så vet man egentligen att man förnekar något som man egentligen vet. Är du med?

Såg nyligen filmen Avatar, visserligen inte i 3D men som ändå var en upplevelse i sig.

Idag övergår vi till det nya systemet Picasso på jobbet. Känns så 90-tal. Systemet alltså. Det vi hade innan var i DOS så vi har uppgraderat oss förvisso, men ändå....
Nu måste jag springa ut och köpa lite kaffe.


See you babes!