Jag erkänner att mycket fokus legat på Simon sedan jag fick kännedom om hans lindrigt förhöjt njurvärde i mitten av december. Kanske är det därför jag inte riktigt tagit in att Bea mådde dåligt hon också.
Men visst märkte jag att Bea började vilja dricka vatten endast ur tvättfatet på toan. Hon var väldigt bestämd på den punkten och jag tänkte att det var en lite märkligt fix idé från hennes sida som jag lät henne göra. Hon åt mindre. Det såg jag. Först när jag vid ett flertal tillfällen sett henne spy enbart vatten börjar mina inre varningsklockor signalera. Det hände första gången för kanske två veckor sedan.
Simon hade återbesök hos veterinären för att kolla njurvärdet ikväll, men igår ringde jag och bytte så Bea fick tiden istället. Beas blodprov visade ett njurvärde på 1212 och normalt ska det ligga mellan 73-202.
Chocken kommer som ett slag i huvudet. Bea är döende! Jag ställer samma frågor om och om igen. Stämmer verkligen proverna? Hur kunde det bli så här.. Jag förebrår mig själv. Veterinären svarar på mina frågor. Troligtvis hade utgången varit densamma även om jag kommit för en månad sedan säger hon. De går inte att återställa trasiga njurar, bara bromsa utvecklingen. Det är en smygande sjukdom som oftast inte uppvisar symtom förrän det redan är för sent.
Bea får följa med hem ikväll, även om prognosen är väldigt dålig. Veterinären ordinerar dropp under huden och en tablett som ska öka aptiten samt ett foder som jag ska blanda ut med vatten och spruta in i mungipan för att hon ska få näring. Eftersom chocken inte lagt sig ska jag få lite tid att smälta beskedet men det finns ingen väg tillbaka, så säger veterinären.
Min Bea, 13 år och knappt 3 månader. Liten och söt som en kattunge. Mitt lilla hjärta ❤ Min älskade lilla vän ❤ Jag är inte beredd! Inte beredd alls. Om man någonsin blir det när det är dags att säga farväl till dem man älskar?
Foto:Bea och jag hos veterinären
